Tempus 2007 v 36

Tidskriften

tidigare veckor: 28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51   2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35

Har sorgen ett bäst-före-datum?

Nu stundar dagen igen, och det är sjätte gången. På tisdag i nästa vecka har det gått 2 191 dagar sedan den fruktansvärda morgonen den 11 september 2001, som också var en tisdag. Minnesceremonier kommer att arrangeras, souvenirer kommer att säljas och medierna kommer att påminna och minnas. Är det nödvändigt att göra det så stort varje gång?

N R KLEINFIELD
New York

Varje år uppstår ett slags 11-september-apati. Måste man återuppleva en dag som alla önskar att den aldrig hade hänt. Apatin märktes redan före den första årsdagen, och nu är det uppenbart att många tycker att det offentliga, kollektiva högtidlighållandet är överdrivet och andefattigt – till och med lite störande.
”Jag låter kanske hård, men har inte sorgen ett bäst-före-datum?”, undrar Charlene Correia, sjuksköterska från Acushnet i Massachusetts. ”Vi är mycket ledsna över att människor dog, och vi känner empati med deras anhöriga. Men det finns människor som lever också, det är dags att lägga 11 september till handlingarna”.

En del skulle föredra att man kortade ned minneshögtiden till en tyst minut och satte punkt för alla ritualer, som exempelvis den långa uppräkningen av namnen på dem som dog i attentaten. Andra tar anstöt av sådana förslag, framför allt de som förlorade anhöriga denna ödesdigra dag.
”Tanken på att tona ned ceremonierna är motbjudande, eftersom det var en enorm katastrof”, säger Anita LaFond Korsonsky, vars syster dog i World Trade Center. ”De som har tröttnat behöver inte delta. De kan stänga av TV:n eller åka bort från stan. Man kan inte säga att det räcker med sex år. Sorgen har inga gränser”.

I takt med att livet går vidare på sitt vanliga sätt är det inte mer än naturligt att amerikanernas fixering vid en ödesdiger händelse börjar distraheras och att årsdagens betydelse avtar.
Högtider till minne av förfärliga händelser arrangeras överallt i världen, som exempelvis den årliga ceremonin i Hiroshima i Japan för att påminna om när en atombomb användes för första gången i krig. Många europeiska städer firar första världskrigets slut varje år.
Men få amerikaner kommer vid det här laget ihåg 7 december, dagen när Pearl Harbor anfölls 1941. Föga uppmärksamhet ägnas andra fruktansvärda amerikanska tragedier: mordet på John F Kennedy (22 november 1963), massakern vid Kent State (4 maj 1970) och bombattentatet i Oklahoma City (19 april 1995).
Sedan 11 september 2001 har USA upplevt två katastrofer i samband med orkanen Katrina och massakern vid Virginia Tech tidigare i år. Därtill kommer människors personliga, föga omskrivna katastrofer och sorger.
”Minnesceremonier är ett sätt att förenkla traumatiska händelser, men livet och människors känslor är aldrig enkla”, påpekar John Bodnar, historieprofessor vid Indiana University.

Det finns säkert naturliga förklaringar till att attentaten 11 september satte ovanligt djupa spår. Attentaten blev onekligen en vattendelare i Amerikas moderna historia. Och tragedin är dessutom uppkallad efter ett datum. Men med tiden kommer sättet att högtidlighålla minnet av de döda att redigeras om. För första gången i år kommer t ex minnesceremonin inte att hållas på Ground Zero (platsen där tvillingtornen stod) utan i Zuccottiparken i närheten på grund av byggnadsarbeten. Den flyttade ceremonin speglar på sätt och vis känslorna hos alla dem, som tycker att det är dags att se framåt.
11 september är och förblir ett komplicerat ämne på grund av att händelsen är långt ifrån avslutad: oron för nya terrorattentat, kriget i Irak, presidentvalskampanj med kandidater som om och om igen tar upp katastrofen och dess följder. Dessutom kommer det hela tiden ut nya böcker, som handlar om attentaten.

En del är upprörda över att andra tycks utnyttja händelsen till egen fördel. ”Nu, sex år senare, finns det fortfarande personer som skor sig på 9/11”, säger Matt Brosseau, som anser att de offentliga minneshögtiderna ”är groteskt kommersialiserade och kidnappade av falska patrioter”.
”Jag skulle aldrig delta i en officiell ceremoni. Det finns inget behov av stadens eller statens engagemang i sorgen”.
Personer inom den psykiska vården tycker att det är bra att folk börjar tröttna på ceremonierna. ”Det är ett positivt tecken när människor inte längre behöver årsdagar och minneshögtider”, konstaterar Charles Figley, chef för Traumainstitutet vid Florida State University. ”Det har ingenting med bristande respekt för de anhöriga att göra”, tillägger hand. Hans kollega, Laurie Pearlman, säger: ”Vårt samhälle har låg tolerans för sorg – sorgen är utmattande och obeveklig, och vi orkar inte höra talas om den”.

En del anhöriga till dem som dog denna dag anser att minnet av de döda måste hedras officiellt. ”Jag skulle aldrig försöka lära förintelsens överlevare hur de skall sörja eller minnas det förfärliga. Jag fattar inte att andra tar sig rätten att diktera hur min familj skall hedra minnet av våra älskade”, säger Nancy Nee, vars bror dog i attentaten. ”Sex år är som ett ögonblick. Antalet år spelar ingen roll, sorgen är lika djup nu som förr”.
I en del familjer råder oenighet om vad som är rätt eller fel på årsdagen. 26-åriga Lesli Rice, som förlorade sin mor 11 september 2001, anser att årsdagen bör uppmärksammas på något sätt – kanske ringning i landets kyrkklockor eller en tyst minut. Men hon tycker att de officiella arrangemangen bör avvecklas på sikt. ”Sorgen är en personlig sak även om hela staden påverkades av min mors död”, säger hon.

En del av problemet med att ha minnesdagar är att många människor är osäkra på vad som förväntas av dem, förklarar psykiatriprofessorn Rachel Yehuda. ”Folk undrar hur ledsna de bör känna sig och om de kommer att framstå som känslokalla om de erkänner att de faktiskt har kommit över sorgen”.
I fjol etablerades en organisation kallad myGoodDeed.org, som uppmanar folk att göra en god gärning för att hedra dem som dog 9/11. ”Vi ställde oss frågan hur man kommer att se på 9/11 om 20 eller 30 år, och vi drog slutsatsen att folk kommer att tröttna på konventionella ceremonier”, säger David Paine, som är organisationens ordförande.
I fjol anmäldes ca 150 000 goda gärningar på organisationens hemsida, och i år har det kommit in 40 000 föranmälningar om planerade goda gärningar. En person kommer att lägga mynt i parkeringsautomater, där tiden hade gått ut. En annan skall sticka sockor till soldater, och en pojke berättar att han kommer att hjälpa sin mor med hushållsarbetet och vara snäll mot sina småsyskon.

Hur man minns attentaten kan bero på var man befann sig när katastrofen kom. Historieprofessorn Jonathan Zimmerman korsade Washington Square i Greenwich Village och tilltalades av en tiggare, som sade: ”The World Trade Center brinner”. Zimmerman brydde sig inte ens om att titta bort mot tvillingtornen. Inte förrän han kom till kontoret förstod han att tiggaren hade haft rätt. ”Numera lyssnar jag på tiggare och hemlösa”, säger han.
”Jag oroas av allt prat om att folk har tröttnat på 9/11”, fortsätter han. ”Minneshögtider kan visst anta bombastiska och ritualistiska former, som trivialiserar händelsen, men vi lever fortfarande med 9/11 varje dag. Vartenda politiskt beslut som fattas speglar denna händelse. Jag förstår att en del är trötta på att höta om 9/11 hela tiden, men de måste vänja sig”.
Ceremonier till minne av 11 september kommer sannolikt att variera från år till år. Alla händelser lyfts fram speciellt efter 10, 25 och 50 år.
Hur uppmärksammar man 11 september om hundra år? ”Det kan hända att dagen är bortglömd”, säger historieprofessorn Bodnar, som jämför händelsen med det amerikanska inbördeskriget. ”Finns det någon som idag går ut på New Yorks gator och hedrar minnet av Fort Sumter*?”
© 2007 TEMPUS/The New York Times

* Fort Sumter, var platsen där det amerikanska inbördeskriget bröt ut 12 april 1861, när sydstaternas artilleri öppnade eld mot det federala fortet i Charleston.