Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 28 29/30
31 32
33 34
35 36
37 38
39 40
41 |
HELENE COOPER
Washington
Studenttidningen på Stanford University ägnade större
delen av majnumrets omslag åt universitetets f d rektor,
som är tjänstledig för att vara USAs utrikesminister.
”Condi funderar på att komma tillbaka”, löd
omslagsrubriken. ”Men i vilken roll?”.
Inom bara några timmar började breven till studenttidningens
redaktör forsa in. ”Condoleezza Rice tjänar en
administration, som har brutit mot den akademiska världens
grundläggande värderingar: logik, vetenskap, expertis
och ärlighet. Stanford bör inte välkomna henne
tillbaka”, skrev matematikprofessorn Don Ornstein i ett brev,
som publicerades 31 maj.
Kommentarerna på tidningens hemsida var ännu strängare.
Ett av de mildare inläggen kom från Jon Wu, som inte
identifierade sig närmare: ”Försvinn, snälla
Rice. Vi vill inte ha någon som bär ansvar för
slakten av en hel nation som lärare i vår skola”.
Ingen vidare säkerhetsrådgivare
Det fanns en tid när Condoleezza Rice tycktes ha större
chans än både Hillary Rodham Clinton och Barack Obama
att bli USAs första kvinnliga eller första färgade
president. Men det var innan hon rättfärdigade kriget
i Irak med falska fakta baserade på bristfällig information.
Det var innan en f d kollega i Bushs administration, David Kay,
som hade uppdraget att hitta okonventionella vapen efter invasionen
i Irak, hänvisade till Rice i Bob Woodwards bok ”State
of Denial” som USAs kanske sämsta säkerhetsrådgivare
sedan posten inrättades. Och det var innan arga libaneser
hängde en enorm banderoll från en bro i Beirut som
visade Rices bild med blod droppande från munnen.
Den 52-åriga Rice har fortfarande mer stjärnstatus
än någon annan av Bushs topprådgivare. Så
sent som i förra månaden utnämnde tidskriften
GQ henne till världens mäktigaste kvinna, och Time Magazine
har listat henne som en av världens mest inflytelserika personer
fyra gånger.
Men mycket av strålglansen har mattats av i en jämn
ström av avslöjanden och böcker om Bushadministrationens
interna motsättningar och speciellt om hennes oförmåga
i rollen som nationell säkerhetsrådgivare att agera
skiljedomare i konflikten om Irak mellan utrikesminister Colin
Powell och försvarsminister Donald Rumsfeld. Rice och president
George Bush lät Rumsfeld vinna.
Flera biografier
Rice är i full färd med att försöka förbättra
bilden av sig själv innan hennes mandat löper ut om
17 månader. Hon samarbetar med flera författare, som
står i kö för att skriva böcker om henne.
Nästa vecka utkommer ”The Confidante: Condoleezza Rice
and the Creation of the Bush Legacy” av Glenn Kessler, som
arbetar för The Washington Post, och i december kommer boken
“Condoleezza Rice: An American Life” av Elisabeth Bumiller
hos The New York Times. “Twice as Good: Condoleezza Rice
and Her Path to Power” av Marcus Marby, kom ut i våras.
Även om både Kesslers bok och Bumillers bok väntas
vara kritiska mot Rice på flera punkter är det, enligt
utrikesdepartementet, ovanligt att en sittande utrikesminister
samarbetar med så många levnadstecknare. Å andra
sidan är det få av hennes företrädare som
har haft lika många författare, som har velat skriva
om dem.
Har vunnit tillbaka vännerna
Förutom att försöka påverka historiens gång
försöker Rice ändra sitt eftermäle så
att det handlar om något mer än Irak. Hennes kolleger
och vänner säger att hon har accepterat att Irak är
en fläck, som hon förmodligen inte hinner tvätta
bort innan hon lämnar utrikesministerposten. Hon satsar därför
på andra frågor, och de senaste månaderna har
hon arbetat för fred mellan araber och Israel, vilket skulle
ge henne en viss upprättelse om ansträngningarna lyckas.
I Washington och runt om i världen finns det många
som anser att Rice efter två och ett halvt år på
posten är mycket bättre utrikesminister än nationell
säkerhetsrådgivare. I rollen som Bushs toppdiplomat
har hon mildrat spänningarna mellan USA och dess allierade
efter den första Bushperiodens samarbetsovilliga diplomati,
som fick relationerna att svalna betänkligt.
Trots kritik från konservativa krafter inom administrationen
har hon givit sitt sändebud till Nordkorea, Christopher Hill,
tillräckligt med utrymme för att han skulle kunna förhandla
fram ett stillestånd med Pyongyang, vilket resulterade i
att regimen där stängde landets största kärnreaktor
i juli.
Hon har också tråcklat ihop sex länders diplomatiska
försök att ta kontroll över Teherans atomprogram.
Arbetet har ännu inte burit frukt, men ansträngningarna
har lett till att en rad FN-sanktioner mot Iran har upprätthållits
i drygt ett år nu. Det kanske viktigaste är att Rice
har använt dessa sanktioner i kombination med retorik för
att få tyst på säkerhetshökarna i vicepresident
Cheneys kansli, där man ofta förespråkar militära
attacker mot Iran.
Ingen självanalys
Inget av detta räcker för att sudda bort misstanken
om att hon i rollen som nationell säkerhetsrådgivare
utnyttjades som ett slags gummistämpel i en rad utrikespolitiska
misstag under en period, som enligt kritikerna kommer att färga
hennes eftermäle. ”Det visade sig bli fyra katastrofala
år”, säger Lawrence Wilkerson, som var utrikesminister
Colin Powells stabschef på UD när Rice var nationell
säkerhetsrådgivare.
Rice ägnar sig sällan, om någonsin, åt självkritik.
Men i en intervju i förra månaden medgav hon indirekt,
att hennes första fyra år i Bushs administration kanske
inte var hennes bästa. ”Jag vet inte; om det är
vad folk tycker, så accepterar jag det”, sade hon.
”Jobbet som nationell säkerhetsrådgivare är
ett fantastiskt jobb, eftersom man arbetar så nära
presidenten. Men det är också ett svårt jobb,
eftersom allting styrs med fjärrkontroll. Man förfogar
inte över några maktmedel”.
Faktum är att Rice sällan frågar sig om hon har
rätt eller fel. Hon brukar fastna för en viss sanning,
som hon tror på till hundra procent tills hon inte tror
på den längre. Då går hon bara vidare.
”Försök inte få mig att psykoanalysera mig
själv”, värjde hon sig i intervjun.
På sin nuvarande post har Rice längre avstånd
till president Bush än när hon arbetade i Vita huset
som en del av den byråkrati, vars enda uppgift är att
tjäna presidenten. Hon är fortfarande presidentens goda
vän, men hon leder en byråkrati som har helt andra
traditioner och ett helt annat uppdrag än presidentens byråkrati
i Vita huset.
Vad hände med demokratikampanjen?
Under hennes tid på UD har en mer pragmatisk sida kommit
i förgrunden. Det var Rice som en gång skrev i tidskriften
Foreign Affairs att ”presidenten måste komma ihåg
att den amerikanska militären inte är en civil polisstyrka”.
”Militären är inte en politisk skiljedomare, och
den är definitivt inte rustad att bygga ett civilt samhälle”.
På senare tid har Rices agerande orsakat en del bekymmer.
Tjänstemän i Pentagon har klagat på att Rice inte
har hostat upp utlovat antal diplomater för att leda återuppbyggnadsgrupperna
i de irakiska provinserna. Hon har också kritiserats för
att överge det, som tidigare var hennes passion: administrationens
ambition att demokratisera den muslimska världen.
I de palestinska områdena arrangerade Rice en politisk bojkott
av den militanta islamiska gruppen Hamas efter det att den hade
vunnit parlamentsvalen, som Rice själv förordade.
I Pakistan, där hon fortsätter att propagera för
val, har hon sökt olika vägar att hjälpa general
Pervez Musharraf, arméchefen som tog makten i en kupp 1999,
att sitta kvar på sin post. Och under ett besök i Egypten
och Saudiarabien i nämnde hon inte ordet demokrati och försökte
inte träffa några politiska dissidenter. Förklaringen
var att tiden inte räckte till och att programmet var fulltecknat.
”Det plågar mig att stackars Ayman Nour ruttnar bort
i fängelset, och vad gör Rice åt det?”, säger
Max Boot, en säkerhetsanalytiker som vanligtvis stöder
president Bush, med hänvisning till den egyptiske dissident,
som utmanade president Mubarak i presidentvalet och sedan sattes
i fängelse. ”Hon gör ingenting, så vitt jag
vet”, konstaterar Boot.
”Rice var en av demokratins mest passionerade försvarare,
men nu följer hon utrikesdepartementets mål, som är
att komma överens med diktatorer”, säger Boot.
Tror på fred i Mellanöstern
Vid det här laget har debatten på Internet om Condi
eller Hillary upphört. Rice är fortfarande populärare
än de flesta i administrationen, inklusive president Bush,
men hennes popularitet har minskat till ca 47 procent i juli från
54 procent i april 2005. Knappt någon pratar längre
om Rice som ett presidentämne.
Rice själv säger att hon inte vill bli president utan
tänker återvända till Stanford när hennes
mandat löper ut. Återgången till Stanford är
emellertid inte heller problemfri.
”I rollen som akademiker fungerar hon bra”, säger
John Hennessy, som efterträdde Rice som rektor 1999. Men
han tillägger: ”Det finns naturligtvis folk som ogillar
vad hon har uträttat som utrikesminister. En del tycker inte
att hon bör komma tillbaka, men det har hon rätt till”.
Rices plan för resten av tiden som utrikesminister verkar
vara att koncentrera sig på möten ansikte mot ansikte
med israeliska regeringsföreträdare och deras saudiska
motsvarigheter, vilket på sikt skulle kunna leda till det
slags närmande, som skedde när president Jimmy Carter
förhandlade fram Camp Davidavtalet mellan Anwar Sadat och
Menachem Begin 1978.
Rice har gjort fyra resor till Israel och de palestinska områdena
i år, och hon är på väg dit igen inom kort.
Hon har pendlat fram och tillbaka mellan Ramallah, Jerusalem och
Amman i försök att hitta det hon kallar för ”en
politisk horisont” som bäddar för fred mellan israeler
och palestinier. Hon har arrangerat sex möten i år
mellan den israeliska premiärministern, Ehud Olmert, och
den palestinske presidenten, Mahmoud Abbas.
”Om vi når en punkt där det finns en realistisk,
rimlig chans för försoning mellan araber och israeler
samt mellan israeler och palestinier vore det ett enormt framsteg”,
säger Rice, som tillägger: ”Jag tror att det är
möjligt”.
Eftermälet bekymrar inte
Många av hennes företrädare har också trott
det vara möjligt. ”Hennes strategi är att fortsätta
knacka på denna dörr utan att ha en strategi. Hon planerar
i takt med att hon går vidare i försöken att åstadkomma
någonting”, tror Aaron David Miller, forskare vid Woodrow
Wilson Center. Miller har varit rådgivare i arabisk-israeliska
frågor till utrikesdepartementet under de tre senaste presidenterna.
”Hennes beslutsamhet att ordna fred i Mellanöstern ligger
inte bara i nationens intresse utan också i hennes personliga
intresse”.
Larry Diamond, som var rådgivare till den amerikanska ockupationsmyndigheten
i Bagdad 2004, tror att det är möjligt men knappast
troligt att Rice lyckas ändra historiens gång under
sin återstående tid som utrikesminister.
”Om hon trollar fram en kanin ur hatten i den israelisk-palestinska
frågan och åstadkommer något slags kompromiss
i Irak kan hon kanske rädda sitt eftermäle delvis”,
säger Diamond, som emellertid lägger till: ”Men
om hon fortsätter på den linje, som syns tydligt nu,
riskerar hon att få knappt godkänt som utrikesminister
också”.
Det skall i rättvisans namn påpekas att Rice själv
säger att hon inte är fixerad vid sitt eftermäle.
På förmiddagen när hon intervjuades hade hon just
kommit tillbaka till UD efter ett privat besök i USAs riksarkiv,
som hon alltid har velat besöka. Efter att ha studerat Abraham
Lincolns deklaration om slavarnas frigörelse, Självständighetsförklaringen
och den amerikanska författningen hade hon fått ett
annat perspektiv på sitt eftermäle, sade hon.
”Folk försöker fortfarande analysera dessa eftermälen,
och jag tänker verkligen inte bekymra mig om mitt eget”,
sade Rice.
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune
