Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
UWE BUSE
Kigali och Bahrain
Det är kväll i Bahrain, luften dallrar, utanför
husen brinner det i sopkärlen, och på gatorna marscherar
poliser i kravallutrustning på jakt efter ungdomar. Till
slut börjar stenar flyga i luften, granater exploderar och
poliserna slår med sina batonger.
Abd al-Djalil al-Singeis kör med sin ålderssvaga Mercedes
runt det kvarter, där gatustriden pågår. Han
registrerar bränderna, ser poliserna men blir inte särskilt
upprörd. Han har sett offrens blodstrimmiga ryggar och uppsvullna
ögon många gånger de senaste åren.
Singeis är professor på universitetet i Bahrain, där
han undervisar i maskinkonstruktion. Han är alltså
tekniker, och han verkar vara en sansad, analytisk person - absolut
ingen missionär eller agitator.
Singeis har också varit studierektor för den tekniska
fakulteten, men denna post förlorade han som straff för
sina kvällsaktiviteter. Med titeln förlorade han också
motsvarande knappt tusen euro i månaden, vilket är
mycket kännbart.
"Men det är bättre än att slås sönder
och samman, vår regering misshandlar än så länge
inga krymplingar" säger Singeis, vars rullstol ligger
i bilens baksäte. Mellan Singeis säte och dörren
har han placerat sina kryckor. Han hade polio som barn.
Vid sidan av sitt jobb som lärare på universitetet
och extrajobbet som människorättsaktivist arbetar Singeis
också som guide för journalister, som vill se Bahrain
bortom de femstjärniga hotellen och glänsande bankpalatsen.
Den gängse bilden är falsk
Den som besöker Bahrain, en liten sandfläck på
en ö i Persiska viken, kommer till ett land med stora klyftor.
I toppen finns en sunnimuslimsk kungafamilj, vars medlemmar dominerar
i regering och näringsliv. I botten på samhällspyramiden
finns den shiitiska majoriteten, som lever avskild från
det välstånd och den lyx, som banker och raffinaderier
skapar.
I utlandet betraktas Bahrain som ett hopp bland arabländerna
vid Persiska viken, som en förebild för de övriga.
Och visst infördes kvinnlig rösträtt för fem
år sedan, och i överhuset finns en kristen ledamot.
En gång om året arrangeras en formel I-tävling,
och kungen är, jämfört med sina kolleger i Saudiarabien,
en moderat och västinriktad härskare.
Professor Singeis målar förstås en helt annorlunda
bild av sitt land. Han kritiserar kungens styre och korruptionen
bland dennes släktingar och premiärministerns misshushållning.
Singeis mål är europeisk standard i Bahrain, och detta
mål delar han med många av sina manliga kamrater.
Det är bara två dagar sedan kravallpolis marscherade
in i ett annat kvarter, och förmodligen dyker polisen upp
i morgon eller övermorgon igen. Varje gång kommer Singeis
att finnas i närheten för att registrera det som händer
och senare berätta om det på sin blogg på internet
och på vännernas hemsidor. Singeis vet mer än
väl att sann demokrati inte uppstår över en natt.
Om man frågar Singeis och andra regimkritiker vad som kommer
att hända i detta land utan mänskliga rättigheter
har de välkända svar till reds: de moderata säger
att förändringarna måste komma efter press från
utlandet; och de radikala säger att massorna måste
göra uppror.
Men det finns ett tredje, överraskande svar också som
lyder: kvinnorna skall göra det, som i Rwanda.
Kvinnor överallt
Rwanda, som ligger nära ekvatorn, är allt annat än
ett människorättsparadis, men sett ur kvinnornas perspektiv
finns det knappt något land på jorden som skiljer
sig mer från Bahrain än Rwanda. Där innehar kvinnorna
hälften av platserna i parlamentet, vilket är en större
andel än i något annat land. Inte ens länder som
Finland och Sverige kan ståta med fler kvinnor i maktposition.
I Rwandas senat är förhållandet inte lika anmärkningsvärt,
men imponerande ändå. Var tredje senator är kvinna.
En kvinna innehar chefsdomarposten i Högsta domstolen, och
chefen för den rwandiska skattemyndigheten är också
kvinna, liksom chefen för den statliga televisionen.
På guvernörsstolen i Östra provinsen, i miljömyndighetens
chefsstol och i domstolen för de folkmordsmisstänkta
och i borgmästarsätet i Kigali sitter kvinnor - överallt
är det kvinnor. 30 procent av alla ledande poster inom politik,
förvaltning och rättsväsen måste innehas
av kvinnor, enligt landets författning.
Dämpad kritik
Högst upp i landets hierarki sitter dock en man. I de senaste
valen fick president Paul Kagame 95 procent av rösterna.
Regimkritiker har det inte lätt i hans land. Ibland försvinner
de i fängelse. Ibland låter Kagame sina militära
styrkor marschera in i grannlandet Kongo för att bekämpa
fientligt sinnade miliser.
Men människorättsaktivisternas kritik är ändå
ganska dämpad, vilket förmodligen beror på deras
dåliga samvete. Människorättsaktivisterna bevittnade,
liksom alla andra, det stora folkmordet i Rwanda den blodiga våren
1994, när en tiondel av befolkningen mördades. Den dämpade
kritiken beror också på att det finns ett visst mått
av tolerans för situationen i Rwanda, eftersom Kagame har
rykte om sig att vara en god härskare. Han är absolutist,
och han nöjer sig med att bromsa i stället för
att blockera den demokratiska utvecklingen med argumentet att
han vill förhindra att landet faller i kaos igen.
Kagames goda rykte grundar sig främst på att han inte
anses vara korrumperad, åtminstone inte i fråga om
pengar.
Rwanda prisas framför allt för att så många
kvinnor är med och utövar makt, något som de är
förhindrade att göra i väldigt många länder.
Freden är kvinnornas ansvar
Omedelbart efter hutuernas folkmord på tutsier var förhållandet
mellan kvinnor och män i Rwanda 7:1. Männen var antingen
döda eller hade flytt utomlands. Bara två procent av
folkmördarna tros ha varit kvinnor, trots att de lyssnade
på samma hatpropaganda som männen.
Emancipationen i Rwanda har inte varit en motståndsaktion
utan snarare ett utnyttjande av tillfället. Emancipationen
har drivits på ovanifrån. Först gjorde omständigheterna
den nödvändig, och sedan beordrades den av regeringen.
Rwandiska kvinnor leder företag, inte bara små utan
även stora företag, som exporterar till USA och stora
kedjor som Macy's. Kvinnor i Rwanda är polischefer, svetsare
och, inte minst, ansvarshavande.
De är nämligen ansvariga för freden i landet, för
att Rwanda aldrig mer skall arrangera nyhetskanalernas katastrofshow.
Från Rwanda kommer det inte längre några bilder
av det slag som dagligen skickas ut från Irak och Gazaremsan.
Rwanda är inget krigsområde, inte ens ett konfliktområde.
Rwanda har bland den lägsta brottsligheten i hela Afrika,
trots att alla förutsättningarna för ett blodigt
inbördeskrig fortfarande finns.
Fred trots goda skäl att hämnas
Det finns två etniska grupper, hutu och tutsi, som fortfarande
har många orsaker att hata varandra. Hutuerna kan hata tutsierna,
därför att de i årtionden tjänade de belgiska
kolonisatörerna och förtryckte hutuerna.
Tutsierna kan hata hutuerna därför att de mördade
deras släktingar och vänner. Det är bara 13 år
sedan. De flesta som överlevde slakten lever än i dag,
och de kan fortfarande hata och längta efter hämnd.
En fars, en mors eller en brors död smärtar fortfarande.
Och sedan skulle hutuerna kunna svara med nya hämndaktioner.
I Mellanöstern och i Irak fungerar det så i en ändlös
vedergällningsspiral.
Men i Rwanda märks ingenting av detta. Hutu och tutsi arbetar
sida vid sida och gifter sig med varandra i kyrkan.
Många anser att detta är kvinnornas förtjänst.
En som är övertygad om att kvinnorna ansvarar för
freden är Swanee Hunt, f d amerikansk ambassadör i Österrike,
krigsvittne i Bosnien och numera lärare på Kennedy
School vid Harvard och initiativtagare till organisationen Women
Waging Peace, som hävdar att det finns en tydlig arbetsfördelning
mellan könen: Män bär ansvar för krig, och
kvinnor för fred.
Detta är organisationens tes, och denna är sedan många
år ett välkänt argument från alla dem som
hävdar att världen skulle se bättre ut om fler
kvinnor hade makt.
Swanee Hunt tycker att hennes tes bekräftas i Rwanda liksom
tidigare i Bosnien. Där lärde kvinnorna som försökte
skapa fred känna varandra över etniska gränser,
medan männen var upptagna med att döda varandra. Sedan
Hunt gjorde denna erfarenhet har hon ägnat mycket tid åt
att samla in bevis för tesen. Hon har på vägen
skaffat sig många medkämpar, inte bara kvinnor, utan
också män, som också är väl bevandrade
i politiken, Bill Clinton t ex.
Under sin tid som USAs president ledde han fredsförhandlingarna
mellan palestinierna och Israel i Camp Davis. Förhandlingarna
bröt samman, och efteråt sade Clinton: "Om kvinnor
hade suttit vid förhandlingsbordet skulle vi ha haft ett
avtal".
En landsman till Bill Clinton har dragit en liknande slutsats.
Han heter Jonathan Howe, är amiral och ledde under 1990-talet
en FN-mission i det krigshärjade Somalia. Howe säger:
"Kvinnorna ville komma överens. De var en stark, positiv
kraft, och de hade haft nog av krig och män som bara tuggade
kat och lämnade dem ensamma med allt hushållsarbete".
Soft Power vinner
Undersökningar, som finansieras av Världsbanken, påvisar
att det finns ett samband mellan andelen kvinnor i en regering
och korruptionens omfattning. Ju fler kvinnor desto mindre mutor,
kan undersökningarna sammanfattas.
Historien om Ngozi Okonjo-Iweala belägger dessa rön.
Hon lämnade 2003 sitt jobb som vice ordförande i Världsbanken
för att bli finansminister i Nigeria. Vid denna tidpunkt
betraktade Transparency International Nigeria som världens
mest korrumperade land. Två år senare framhölls
Nigeria som ett land där det hade skett stora förbättringar.
Det finns en bok som är en liberal klassiker och heter "Soft
Power", skriven av Joseph S Nye, politisk och akademisk kollega
till Swanee Hunt. Nye skriver: "Kvinnor skaffar sig inflytande
via samförstånd, inte via press eller tvång".
Om allt detta stämmer och om det verkligen finns en arbetsfördelning
mellan könen, då måste man undersöka varför
det är så.
En utmaning
Hunt och hennes meningsfränder har ett ständigt svar
på frågan om varför kvinnor står för
fred: det beror på att kvinnor älskar freden och livet
mer än män, vilket i sin tur beror på att kvinnor
föder barn, vårdar de sårade under och efter
krigen och uppfostrar och försörjer alla faderlösa
barn.
Kvinnor våldtas i tusental i krig och tvingas leva med följderna,
d v s med oönskade söner och döttrar, som dagligen
påminner om de övergrepp som kvinnorna har utsatts
för. Många av dem tvingas dessutom leva med aids resten
av livet. För kvinnor varar kriget ofta mycket längre
än för män, framför allt i Afrika.
Efter folkmordet i Rwanda fanns de gamla, de sjuka och de sårade
kvar plus omkring en halv miljon föräldralösa barn,
som hade förlorat sina föräldrar i folkmordet.
Och så fanns där Rwandas kvinnor, vars plikt det var
att röja upp i ruinerna och ta hand om det som återstod
av landet och dess folk.
Jämlikheten och halva makten kom inte som en gåva till
Rwandas kvinnor utan som en utmaning. I det nästan mansberövade
landet fanns ett stort vakuum i samhällets alla sektorer,
och kvinnorna var tvungna att fylla det.
Plötslig jämställdhet
Så började emancipationen i Rwanda, och så började
landets förändring från katastrofområde
till en republik, där kvinnorna inte har all makt, men där
det inte går att styra utan deras medverkan. I Rwanda pågår
något som liknar ett ofrivilligt mänskligt experiment,
som innebär att ett land plötsligt skjuts som ur en
katapult till jämställdhet och likaberättigande.
I försöket att erkänna kvinnornas inflytande i
samhället utmärker sig de lagar, som kvinnorna har varit
med att stifta. Det handlar förstås i första hand
om lagar som syftar till att förbättra kvinnornas ställning
i Rwanda. Kvinnlig politik handlar nästan alltid om politik
för kvinnor. Men det är som det skall vara i Rwanda,
där kvinnorna fortfarande utgör en majoritet.
Innan Rwandas kvinnor fick del i makten var Rwanda ett mycket
patriarkaliskt samhälle. Idag är män och kvinnor
jämställda inför lagen, åtminstone i teorin.
Kvinnor får bl a öppna egna bankkonton och begära
skilsmässa. Om de skiljer sig får de hälften av
den gemensamma egendomen. De har rösträtt och kan också
kandidera. Våldtäkt klassas numera som ett mycket allvarligt
brott, och våldtäkt inom äktenskapet blir också
straffbart inom kort.
Emancipationens moder
Om man studerar det rwandiska samhället lite grundligare
och jämför det med situationen i Bahrain märker
man att Rwanda är ett vänligt land. Det verkar som om
ingen bråkar. Det är ett första flyktigt intryck,
men den som lyssnar på debatten i parlamentet, som är
debattens och diskussionernas centrum i varje land, förstärks
bara i denna uppfattning.
Angreppen är inte lika hårda som i Bahrain och tonen
är lugn även inför TV-kameror. Behovet att profilera
sig tycks vara ganska svagt i Rwanda. Om man frågar varför
stämningen är så harmonisk får man alltid
svaret: "Aloisea Inyumba".
Inyumba kämpade på president Paul Kagames sida medan
han alltjämt var rebelledare. I fem år bodde hon i
bushen. Under folkmordet fanns hon i Rwanda och förlorade
då sin far. Sedan blev hon vid knappt 30 års ålder
ansvarig för hanteringen av alla lik efter folkmordet i den
mån man över huvud taget kan ta ansvar för begravningen
av 800 000 lik i ett förstört land utan infrastruktur.
Senare blev hon guvernör för Östprovinsen och ledamot
i försoningskommissionen, och nu är hon senator och
ett slags emancipationens moder.
Hon tar emot sina gäster i senatsbyggnadens mottagningsrum,
eftersom senatorernas kontor är små och inte lämpar
sig för besök. Inyumba har enkla vanor, är mor
och bor i ett blygsamt hus, inte i en stor villa som många
av hennes kolleger.
Hon ger raka svar och ler sällan. När hon leder diskussioner
är det rättvist, ordknappt och alls inte särskilt
hjärtligt. Hon försöker inte bli omtyckt, och hon
gör sig inte märkvärdig, som många av hennes
manliga kolleger.
För henne är det bara sakfrågor som gäller,
och kanske är hon faktiskt stilbildande i den politiska debatten.
Rwandier, inte hutu eller tutsi
Om man besöker andra platser i Rwanda, tidningsredaktioner,
företag och organisationer möter man en annan värld
än i motsvarande institutioner i Mellanöstern eller
i väst.
Visst debatteras det och visst utväxlas hårda ord,
men tonen är angenämare än i Bahrain eller till
och med i Europa. Kanske är det kvinnornas viktigaste bidrag
till det rwandiska samhället. Här finns ett tonfall,
som speglar respekt för både medarbetare och motståndare.
Presidentens politiska stil fungerar som en katalysator. En av
läxorna från folkmordet för Paul Kagame var att
han till varje pris måste förhindra att samhället
på nytt splittras i grupper och fraktioner.
Rwanda måste vara rwandiernas land, inte hutuernas eller
tutsiernas, understryker Kagame. Detta avspeglas i parlamentet
där ledamöterna inte sitter åtskilda enligt etnisk
tillhörighet, parti eller ens klan utan i alfabetsordning.
Rwanda skall vara ett samhälle för alla, där alla
är likvärdiga och där motsättningarna är
så minimala som möjligt - detta är den officiella
regeringspolitiken.
En annan värld
Drygt 4 000 kilometer och en dryg mansålder bort förvånas
Bahrains få människorättsaktivister över
att det kan finnas en sådan regeringspolitik som den i Rwanda.
Kvinnorna i Bahrain har visserligen rösträtt, sedan
en tid, och de kan också väljas, men deras chanser
att ta sig in i parlamentet är nästan obefintliga. 18
kvinnor kandiderade i november 2006 i de allmänna valen.
Bara en lyckades ta språnget in i parlamentet, och det skedde
under mycket märkliga omständigheter.
Bahrain är en delad stat. Det löper en skiljelinje mellan
sunniter och shiiter, och en annan mellan män och kvinnor.
Regeringen gör inga seriösa försök att ändra
på sakernas tillstånd.
Men det vill Gahda Djamshir göra. Hon kämpar för
ett rättvisare samhälle, och hon är övertygad
om att fler kvinnor i politiken leder till större jämlikhet
och mera fred, även om hon själv inte är något
gott exempel för kvinnlig integrationskraft. Hon är
snarare en dygnet-runt-provokation i ögonen på fromma
muslimer.
Djamshir är skild och hon tänker aldrig gifta om sig,
inte i detta livet. Hon vill inte ha mer med män att göra.
Djamshir är inte sedesam som det förväntas av kvinnor
här, och hon är definitivt inte följsam. Den enda
gången hon är tyst är när hon drar ett bloss
på cigaretten. Hon bär håret utslaget, har tighta
jeans och hon visar ingen respekt för män. om de inte
först gör sig förtjänta av det, enligt hennes
bedömning.
Hjälteförklarad utomlands
Kampen för en bättre värld utkämpar Djamshir
i familjedomstolarnas väntrum och korridorer i Bahrain, där
Koranen och sharia är rättvisans grundlag och där
lärda islamiska män dömer kvinnor.
I dessa institutioner påminner Bahrain, den påstått
världstillvända islamiska staten, om sitt västliga
grannland, det fundamentalistiska Saudiarabien. Och det är
detta som Djamshir bekämpar. Hon följer med kvinnor
till rättsliga förhandlingar, hon grälar på
domarna och ställer ut deras domar, dem själva och även
de äkta männen i offentlighetens ljus.
Hon offentliggör namn och påstådda förseelser,
kritiserar myndigheterna och urholkar världens bild av det
liberala Bahrain. Och hon kan göra det utan att vara rädd.
Hon härstammar nämligen från en mycket rik och
mäktig familj och hon är kvinna. Det är i hennes
speciella fall en fördel. Hennes manliga meningsfränder
motarbetas och till och med misshandlas, men Djamshir kallas bara
då och då inför domarskranket. Hon har ännu
inte dömts till fängelse.
Tidskriften Time Magazine räknar Djamshir till en av den
arabiska demokratirörelsens hjältar, vilket kanske antyder
att hennes kamp uppmärksammas mer utomlands än hemma.
Hemma verkar hon nästan helt isolerad. Det finns i och för
sig både män och kvinnor som delar hennes åsikter,
men för de flesta är hon alldeles för högljudd
och radikal.
I gruppen människorättsaktivister valde Djamshir rollen
som revolutionär, som med utomparlamentariskt motstånd
utövar press och förkastar kompromisser.
En lång (hopplös?) process
Latifa al-Kud, som är den enda kvinnliga ledamoten i parlamentet,
har valt en annan väg. Precis som Djamshir kommer hon från
en inflytelserik familj, och precis som Djamshir är hon sunnit,
men det är också det enda som förenar dem.
Djamshir kallar al-Kud för "en blomma", vilket
inte skall tolkas som en komplimang. Al-Kud förnekar att
hon bara har en dekorativ funktion. Hennes inval i parlamentet,
säger hon, är början på en lång process.
Den som vill förstå hennes situation behöver bara
följa en parlamentsdebatt i TV. Kud sitter i sin bänk
helt konturlös och insvept i svart från topp till tå
omgiven av vitklädda, skäggiga män.
Al-Kud arbetade i många år i Bahrains finansdepartement.
Redan 2002 kandiderade hon i parlamentsvalet. Hennes hem ligger
i en valkrets där många av hennes släktingar och
vänner bor, och det var med mycket knapp marginal som hon
förlorade valet 2002 mot en fundamentalist, vars lösning
på problemet med prostitution är att män skall
ta sig fyra hustrur. En av kvinnorna bör, enligt denne politiker,
vara utländska, eftersom man på så sätt
hjälper till med integrationen.
I höstas ställde al-Kud upp igen i en annan valkrets,
som omfattar en nästan obefolkad ö. Hennes båda
motkandidater drog sig i praktiken tillbaka före valet, och
al-Kud vann utan att egentligen ha blivit vald.
Hon tycker inte att det är fel. Hennes inträde i parlamentet
är en början. I parlamentet är hon vice ordförande
i finansutskottet. Det är bara i undantagsfall som hon gör
några inlägg i debatten eller lägger fram förslag.
Hon satsar inte på revolution utan på tillvänjning
och närmande. Detta är också ett beprövat
sätt att lösa konflikter, frågan är bara
vem som slutligen vänjer sig och närmar sig.
Människorättsaktivisterna i Bahrain behöver hur
som helst inte tackla de rwandiska politikerkvinnornas dilemma.
De behöver inte fråga sig om de löper risk att
bli korrumperade på grund av sin maktposition och i sina
försök att använda makten till något gott.
Därför att om det är något som är alldeles
säkert i Bahrain så är det nämligen avståndet
mellan makten och världsförbättrarna.
De sistnämnda måste välja andra vägar för
att nå sina mål. Det är inte lönt att lita
på staten.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
