Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 28 29/30
31 32
33 34
35 36
37 38
39 40
41 |
JÜRGEN KREMB
Bangkok, Thailand
Tha Lei Paw tiger. Frågan hon fick var om hon skulle återvända
till sin hemby om freden kommer till Burma. Den unga bondkvinnan
svarar inte, hon ler bara. Är hon blyg, rädd eller skamsen?
Men sedan säger hon plötsligt: ”Jag vet inte vad
fred är. Mitt liv har varit en katastrof utan ände,
bara tortyr och hunger. Vi var bara slavar. Vi är ett fördömt
folk”.
Sedan ler Paw igen, som om hon inte vill kännas vid att hon
just har undkommit helvetet med regeringssoldaternas dagliga terror
i Karenstaten i östra Burma. Där rasar sedan flera årtionden
tillbaka ett krig, som aldrig vill ta slut men som resten av världen
tycks ha glömt.
Jätteläger i urskogen
Bondkvinnan Paw har flytt över gränsen in i nordvästra
Thailand till en region där djungeln verkar nästan tom
på människor och där bergen och urskogen bildar
ett betagande vackert landskap. Bara då och då korsar
en arbetselefant och dess förare flyktingarnas väg,
som kantas av mango och orkidéer.
Soldater ur de thailändska gränsstyrkorna kontrollerar
regelbundet flyktingarnas ID-papper. Plötsligt, bakom en
vägkrök, dyker mängder av eländiga hyddor
upp i blickfältet. De klänger sig fast som svalbon på
sluttningen. Det är ett enormt flyktingläger, som sträcker
sig så långt ögat når och är inhägnat
med taggtråd.
Mae La är det största lägret för burmesiska
flyktingar i Thailand. Det planerades för 60 000 människor,
men här bor många fler, och dagligen kommer nya.
Enligt det thailändska och burmesiska gränskonsortiet,
en ickestatlig organisation som samarbetar med FN för att
hjälpa flyktingarna i Thailand, finns det sammanlagt ca 200
000 burmeser i totalt tio läger. Två miljoner burmeser
tros leva illegalt i det sydostasiatiska kungariket Thailand.
De som lyckas ta sig till Mae La får flyktingpass och officiellt
flyktingstatus. De får tillräckligt med mat, och deras
barn får gå i skola. I en och annan hydda flimrar
TV-skärmar. Ingen får emellertid lämna lägret
mer än en gång per år.
Paw hukar apatiskt på en halmmatta i sin svågers hydda.
Han har redan tillbringat tio år i lägret. Paws vinröda
kjol och rosa blus är gåvor från lägerledningen.
När Paw kom för några veckor sedan ägde hon
bara det hon hade på sig: kläder som hade förvandlats
till trasor under flykten.
Etniska konflikter
I Burma bor omkring 50 miljoner människor. De buddistiska
burmanerna, som gav landet dess namn, är i majoritet och
utgör ca 70 procent. Paw och hennes familj är Karen,
ett minoritetsfolk med ca sju miljoner medlemmar. De flesta av
Karen är kristna.
När Unionen Burma blev självständig från
Storbritannien 1948 var den Sydostasiens rikaste land. Landets
regering erbjöd minoritetsfolken som Shan, Katsin och Karen
autonomi, och vissa fick också rätten att bryta sig
loss ur federationen efter tio år – ett löfte
som glömdes bort ganska fort.
De demokratiska institutionerna förföll, och inom kort
styrdes landet av tjuvaktiga generaler. De plundrade landets naturtillgångar
– teak och ädelstenar, olja och gas. Deras motståndare
var ett dussintal små gerillaarméer, som förde
en hopplös kamp för självbestämmanderätt.
I Burmas nordöstra del, i den Gyllene Triangeln, härjade
Shanstatens armé under ledning av den internationellt efterlyste
knarkkungen Khun Sa. Wa-armén, som bestod av f d huvudjägare,
leddes av två rödgardister, bröderna Pao, som
hade flytt från Kina efter Kulturrevolutionen 1966-1976.
Karenrebellerna drog sig tillbaka till djungeln redan på
1950-talet efter det att det hade förekommit massakrer på
deras folkgrupp överallt i landet.
De etniska konflikterna i Burma tros ha kostat fler än 600
000 människor livet hittills, enligt människorättsorganisationerna.
Karengerillan gjorde motstånd
Världen har knappt hört talas om katastrofen. Långa
tider skärmade den militäre ledaren general Ne Win av
sitt land mot omvärlden och tvingade det att slå in
på en socialistisk kurs. Det var först när hans
efterträdare slog ned en demonstration i augusti 1988 i den
dåvarande huvudstaden Rangoon, eller Yangoon som den heter
numera, som världen fick upp ögonen för det som
hände i Burma.
Demonstranterna som slogs ned av polisen hade dristat sig att
kräva demokrati efter ett fuskval. Folkets sak hjälptes
av att demokratirörelsen leddes av Aung San Suu Kyi, dotter
till nationalhjälten Aung San. Hon var modig och dessutom
väldigt vacker.
”Ladyn”, som hennes anhängare kallar henne, fick
Nobels fredspris 1991, men har tillbringat mesta tiden i husarrest
.
Men i djungeln, nära gränsen till Thailand, har den
etniska rensningen fortsatt år ut och år in mer eller
mindre obemärkt, och till slut tvingades även Paw och
hennes familj att fly från sin by.
Paw växte upp i den lilla byn Phuy Gon i hjärtat av
Karenstaten. Hon bodde i en vindpinad hydda alldeles intill de
åkrar, på vilka hon och hennes man odlade grönsaker
och ris. Hon har tre barn, två pojkar och en flicka. Några
kastruller och en folkdräkt med silverbroderier var hennes
enda ägodelar. Det fanns inga riktiga vägar till byn
utan bara stigar genom djungeln. En eller ett par gånger
om året brukade byn få besök av regeringssoldater,
som överföll invånarna och besatte byn. Men för
det mesta stannade de bara en kort tid, eftersom Karengerillan
gick till motattack och drev bort de oönskade gästerna.
Flydde i panik
Så fortsatte det fram till hösten 2005, när det
till slut stod klart att regeringssoldaterna hade blivit mycket
överlägsna. Militärjuntans styrkor hade fått
nya vapen och stridsflygplan av kineserna, och de bildade nu en
mycket bredare front i höglandet. I november inrättade
regeringsstyrkorna en stödpunkt i Zi Phyu Gon, Paws by.
Soldaterna uppträdde som om de vore herrar över liv
och död i den lilla byn. Kyrkan stacks i brand, och sedan
drog de fram genom byn och attackerade den lilla byskolan. ”Vi
sprang i panik över fälten för att rädda våra
barn”, berättar Paw.
Soldaterna satte byborna i tvångsarbete. Från soluppgång
till solnedgång tvingades de att röja skog och bygga
vägar i djungeln, för att området skulle bli mer
framkomligt. ”När en man hämtades för att
bli lastdjur var det detsamma som en dödsdom”, säger
Paw.
Av rädsla för att tvångsarbetarna skulle avslöja
soldaternas planer för rebellerna pryglades många av
dem till döds i djungeln när de hade utfört sitt
arbete.
I början av detta år stod Paws familj inte ut längre.
Det var den dagen som soldaterna anföll hennes farbrors hus.
Där satt fem bönder och drack te tillsammans. Juntans
soldater misstänkte att det rörde sig om en sammansvärjning
och grep männen.
Paw hörde skriken från de torterade männen hela
natten, och i panik tog hon, hennes man och barnen till flykt.
Efter två veckors vandring, under vilken de ofta snubblade
över liken efter mördade tvångsarbetare, nådde
de fram till Mae La-lägret.
Asiens Darfur
”Skräckhistorier av detta slag hör vi dagligen”,
säger Simon Saw, som är 58. Innan han kom till Thailand
för 17 år sedan var han professor i evangelisk teologi
vid universitetet i Rangoon. På den tiden anslöt han
sig till Aung San Suu Kyis motståndskamp mot militärregimen.
Om han inte hade flytt till Thailand hade han förmodligen
suttit i fängelse än i dag.
I lägret leder Saw en bibelskola. Han väljer sina ord
noggrant när han påstår att det pågår
etnisk rensning av mycket stor omfattning i bergen på andra
sidan gränsen. ”Faktum är att regionen där
är ett burmesiskt Darfur”, tillägger han.
I östra Burma befinner sig för närvarande ungefär
54 000 människor på flykt, enligt beräkningar
av FN-funktionärer. FNs flyktingorganisation definierar dem
som ”internt tvångsförflyttade människor”,
d v s flyktingar i det egna landet. Samtidigt pågår
alltså ett folkmord i regionen.
Kriget har förvandlat denna del av Burma till ett fattighus.
Hälsovårdssystemet har försämrats till samma
nivå som i Sierra Leones. ”70 procent av alla dödsfall
beror på sjukdomar som går att undvika. Männen
i området blir sällan äldre än 50, konstaterar
läkaren Cynthia Maung, som driver en privat klinik för
flyktingar. ”När det gäller dödsfall i malaria,
tbc-sjukdomar, aids och minskador leder Burma Asienligan”,
tillägger Maung. Det finns förstås ingen tillförlitlig
statistik, och juntan körde för en tid sedan ut Röda
korset från Burma.
Räddande änglar
De fåtal rapporter som kommer om det glömda kriget
kommer bl a från en f d soldat. Den 42-årige David
Eubank grundade för några år sedan organisationen
Free Burma Rangers i den nordthailändska staden Chiang Mai.
Gruppen består av frivilliga med skiftande religiös
och etnisk bakgrund. Gruppens soldater tar sig in i djungeln,
vårdar sårade och hjälper dem att fly. De bär
vapen som vilken gerillagrupp som helst.
Eubanks rapporter låter som ett slags depescher från
ett inbördeskrig. Så här kan de lyda:
28 april erövrade den burmesiska armén byn Kay Pu
och jämnade den med marken. Byns 400 invånare hade
flytt innan armén tågade in.
12 maj anföll burmesiska soldater ur infanteriregementets
542:a enhet byn Ber Ka Lay Ko och tillfångatog en kvinna,
som våldtogs och dödades.
15 maj attackerade samma enhet andra invånare i denna by.
En dövstum jordbrukare, som inte hann fly i tid, sköts
ihjäl från kort avstånd.
2 juni överfölls arméenheten LIB 540 av rebeller
i närheten av byn Ya Kaing Taung. Armén tillfångatog
sex bybor, beskyllde dem för att sympatisera med rebellerna
och avrättade dem på platsen.
Varje vecka fyller Eubanks rapporter om massakrer och bilder
av dödade flera internetsidor.
Har förlorat allt
21-åriga Mar Grie Minn stod till slut inte ut med att se
våldet och dödandet utan att göra någonting.
Hon anmälde sig som frivillig minröjare hos Karens flyktingkommitté
i Mae La-lägret. Minn är en späd, ung kvinna. Hennes
föräldrar flydde för över tjugo år sedan
från Burma, och hon föddes i Mae La-lägret, där
hon har vuxit upp och gått i skolan.
Hjälporganisationer räknar med att det finns omkring
två miljoner minor i det burmesiska gränsområdet.
Den burmesiska armén får och köper materiel
av Kina, Ryssland och Indien.
Rebellerna skyddar också sina motståndsnästen
med hemmagjorda trampminor, som ofta ligger gömda i vanliga
läskburkar. Hundratals människor dödas eller lemlästas
varje år.
Tredje gången Minn röjde minor på uppdrag av
flyktingorganisationen träffades även hon. ”Man
hörde knappt smällen”, säger Minn och betraktar
stumpen under ena knät. ”Jag trampade på en av
våra egna minor”, tillägger hon.
Sådana tragedier ger inte Saw Ba Thin någon anledning
att ändra sin politik. Denne 80-årige man med kritvitt
hår är ledare för Karens nationalunion. Han är
en man som omges av många legender. En gång i tiden
var han en fruktad gerillaledare, som åsamkade generalerna
smärtsamma nederlag. Numera sitter han i rullstol och kan
inte av egen kraft ställa sig på benen. Han har bytt
uniformen mot en sliten vit undertröja och traditionell Longyi,
männens traditionella omlottkjol. Han säger: ”Vi
har förlorat våra mänskliga rättigheter,
vårt välstånd, vår kultur, vi har med andra
ord förlorat allt”.
Sitter fast i en fälla
Saw Ba Thin räknar med att han fortfarande har ca 10 000
väpnade män under sig. Sedan militärjuntan med
hjälp av kinesiska jaktflygplan jämnade hans högkvarter
i norra Karenstaten med marken leder han motståndskampen
från några förfallna skjul i utkanten av staden
Mae Sot i Thailand. Han vill inte höra talas om några
fredsförhandlingar med juntan. ”Så länge
det inte finns någon demokrati i Burma är vi fria som
fåglar”, tillägger han.
Från Mae Sot, där många illegala flyktingar bor
och hittar underbetalda jobb i den snabbt växande lokala
ekonomin, är det mindre än 50 kilometer till floden
Mae Nam Moi, som bildar gräns. Thailändska soldater
förskansar sig med automatvapen bakom sandsäckar utmed
floden, och bakom en kulle på andra sidan har befrielsefrontens
män förskansat sig. Drygt 3 000 flyktingar väntar
här i en trång dal, som öppnar sig mot floden.
Men vägen till det trygga Thailand på andra sidan floden
är spärrad, eftersom gränsen har stängts.
Karenfolket sitter i en fälla.
Flyktingarna har byggt vindskydd av bambu i dalen för att
åtminstone skydda sig mot regn. Mot malaria, som först
angriper barnen och sedan de äldsta, finns inget skydd.
Ingen ljusning
En av flyktingarna heter Starlight. Mannen med detta poetiska
namn är 44 år och förtvivlad. För inte så
länge sedan var han en nöjd man, På hans lilla
åker i Karenstaten växte sötpotatis, ris och betelnötter.
Han, hans fru och fyra barn bodde i en stuga alldeles intill åkern.
Men sommaren 2004 kom soldaterna och stack hans hus och hela byn
i brand.
Starlights familj flydde först ut i skogen i närheten.
Hans fru dog efter en tid av utmattning och sedan en av sönerna.
När soldaterna började skjuta granater mot flyktingarnas
gömställen i djungeln bröt alla från byn
upp för att försöka ta sig till Thailand.
Till en början var de 58. Tio förlorade livet när
de korsade ett minfält. Av Starlights familj återstår
bara han själv och en sjuårig son. Om de inte lyckas
ta sig över gränsen kommer de också att dö,
antingen av malaria eller av soldaternas eld. Det de behöver
mest av allt just nu är att lyckan vänder.
Men turen verkar ha övergivit Karenfolket för mycket
länge sedan.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
