Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
THILO THIELKE och VOLKHARD WINDFUHR
Khartoum
Elsa Serfass var 27 år gammal när hon dödades.
Kulan kom bakifrån, genomborrade bilsätet i jeepen
som hon färdades i och träffade henne i halspulsådern.
11 juni 2007 klockan halv ett på dagen dog logistikexperten
Elsa Serfass, som arbetade för Läkare utan gränser
i Centralafrikanska republikens nordvästligaste region. Strax
efter dödsskjutningen stormade ett tjugotal tungt beväpnade
gerillakrigare fram ur bushen och påstod att de kämpade
mot regeringen och av misstag hade beskjutit hjälporganisationens
jeep. Det lät nästan som en ärlig ursäkt.
Efter fransyskan Elsa Serfass död drog sig Läkare utan
gränser tillbaka till huvudstaden Bangui. Nordvästra
Centralafrikanska republiken har förvandlats till ett
jaktrevir för många olika rebellgrupper, regeringssoldater
och väpnade gangsterband, skriver Amnesty International.
Gerillakrigarna, som lite högtravande kallar sig Folkarmén
för demokratins återupprättande, tros få
sina vapen från den sudanesiska regimen, som är böjd
att vilja försvaga regeringen i Bangui.
200 000 människor är på flykt i norra Centralafrikanska
republiken.
Läget där påminner om situationen i östra
Tchad, där sudanesiska rebeller tumlar runt och bekämpar
regeringen i Khartoum. Därtill kommer janjaweedmilisen, som
också härjar i regionen. Milisen består av beväpnade
ryttare, som mördar i namnet av en dunkel storarabisk idé.
Mitt i allt detta finns en liten klunga med 1 200 franska soldater,
som skall skydda Tchads president, Idriss Déby, mot en
statskupp.
I jättelika läger försöker 140 000 flyktingar,
varav de flesta kommer från Sudan, hålla livhanken
uppe så gott det går. De flesta hjälporganisationer
har lämnat även Tchad.
Orsaken till och centrum för allt elände är förstås
Darfur. Janjaweed och sudanesiska soldater har i Afrikas största
stat till ytan bragt mellan 200 000 och 400 000 om livet och drivit
2,5 miljoner människor på flykt.
Som Rwanda i ultrarapid, säger den amerikanske
konfliktforskaren John Pendergast. Den schweiziska tidskriften
Weltwoche skriver att massmordet och masseländet
får himlen att gråta.
Vad skall man göra? Omkring 7 000, inte särskilt
motiverade soldater från Afrikanska unionen (AU patrullerar
i Darfur, som är lika stort som Frankrike.
Kanske kan de snart göra lite mer. Den sudanesiska regeringen
undertecknade för en tid sedan en överenskommelse, som
innebär att AUs styrka skall ersättas med en kombinerad
AU- och FN-styrka med 19 000 man. En afrikan skall leda styrkan.
Men när kommer den, och vilket mandat får den?
Frankrikes nye president, Nicolas Sarkozy, har engagerat sig i
frågan och kallade för ett par veckor sedan till stor
Darfurkonferens i Paris. Vi måste handla fort, tigandet
dödar, sade han.
Varför sedan den nye franske utrikesministern och Läkare
utan gränsers grundare, Bernard Kouchner, sedan gjorde en
patetisk deklaration om att himlen har ljusnat förblir
hans hemlighet.
Därför att om den blandade AU- och FN-styrkan består
av övervägande afrikanska soldater från stater,
som är vänligt sinnade till regeringen i Khartoum, då
finns risk för att mördandet fortsätter.
AU har misslyckats å det grövsta i Darfur. Att
ge förtroendet till AU var ett stort misstag, erkänner
FNs tidigare sändebud i regionen, Gerhart Rudolf Baum.
Det är svårt att skapa fred i denna region, eftersom
ett otal gäng har krig som ett slags affärsidé
och struntar i vad Khartoum säger. Det är uppenbart
att Sudans regering har förlorat kontrollen över janjaweed,
som huvudsakligen består av arabiserade nomader.
Det var regeringen i Khartoum som från början beväpnade
janjaweedmilisen och skickade ut den i krig mot de afrikanska
stammarna Fur, Saghawa och Massalit. Khartoum utnyttjade den urgamla
konkurrensen om vatten och betesmarker mellan de olika stammarna
och underblåste den djupt rotade rasismen hos regionens
araber.
Darfur var under några år ett favoriserat experimentområde
för den libyske ledaren Muammar Ghadaffis panarabiska storhetsvansinne.
Han levererade vapen och rasistiska slagord till araberna i regionen.
Från Libyen och Darfur skulle det uppstå ett arabiskt
rike, som sträckte sig över Tchad, Niger och Mali till
Mauretanien.
Darfurs gränser är flytande. Förövare och
offer är för det mesta svarta, alla är muslimer
och alla talar arabiska. Kamelnomader slåss på båda
sidor; privata fejder utkämpas och gamla förorätter
hämnas. Till och med för en FN-styrka med långtgående
mandat kan det bli svårt att bringa reda i kaoset.
Ett land som skulle kunna åstadkomma ett genombrott är
faktiskt Kina. Den kinesiska regeringen har hittills tillsammans
med Ryssland blockerat alla försök i FNs säkerhetsråd
att införa ekonomiska sanktioner mot Sudan.
Ryssarna säljer en stor mängd vapen till Sudan, och
kineserna köper Sudans olja. Omkring 60 procent av Sudans
oljeproduktion exporteras till Mittens rike. För inte så
länge sedan förkunnade finansdepartementet i Khartoum
att Kinas investeringar i den sudanesiska oljeindustrin är
värda drygt sex miljarder dollar.
Det går bra för det oljerika Sudan nu när oljan
inbringar mycket pengar. Tillväxten är drygt tolv procent
per år; varje dag produceras 480 000 fat olja; 3 000 kineser
bor och verkar i Sudan.
Detta har föranlett rubriker som Kinas smaklösa
romans med Khartoum i den nigerianska dagstidningen This
Day. Men romansen har gjort Sudans islamistiska regering
under Umar al-Bashirs ledning mer eller mindre oberoende av amerikaner
och européer.
Kineserna har för närvarande mycket annat att tänka
på. De förbereder de olympiska spelen nästa sommar,
ett evenemang som de ser som ett fantastiskt tillfälle att
visa världen ett nytt, modernt Kina. Kompanjonskapet med
herrarna i Khartoum passar inte riktigt in i bilden. En lösning
på detta problem, säger ledarna i Peking, är att
kriget i Darfur tar slut.
Nya tongångar hörs redan i den sudanesiska huvudstaden.
Freden står för dörren, säger
en känd programledare i den statliga televisionen. Vi
samarbetar med både FN och AU i all vänskaplighet.
I en liten vindsvåning bakom hotell Meridien planerar några
oppositionella, som är medlemmar i Darfur-Forum, att inom
överskådlig tid vända hemåt igen. Redan
före årsskiftet kommer kriget att vara över. Då
rycker FN in, och då återupprättas fred och ordning,
säger Faruk Adam, som kommer från Darfur. Hans kamrater
i exil nickar instämmande och smuttar på sött,
starkt te.
Även den finske politikern Pekka Haavisto tror att den sudanesiske
statschefen menar allvar den här gången. Haavisto,
som förr var EUs sändebud i Sudan, har just avslutat
en flera dagar lång resa i Darfur, och nu sitter han och
väntar på flyget hem på flygplatsen i Khartoum.
Mycket har förändrats, jag anser att det har gjorts
stora framsteg, säger han hoppfullt.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel