Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
MICHAEL FRÖHLINGSDORF
Berlin
Borgmästaren i Hamburg har två jobb. Som förbundskansler
Angela Merkels klimatskyddsutredare skall Ole von Beust lägga
fram förslag på hur Tyskland skall fullgöra sina
åtaganden enligt internationella avtal om minskade koldioxidutsläpp.
Men i rollen som regionpolitiker är det Ole von Beusts plikt
att hjälpa energikoncernen Vattenfall att få igenom
planerna på ett nytt kraftverk, vilket på många
sätt strider mot målet att minska koldioxidutsläppen.
Vattenfall vill nämligen i Hansastaden Hamburg bygga två
kolkraftverk med sammanlagd kapacitet på drygt 1 600 megawatt.
Moorburg, som kommer att ligga väl placerat för att
ta emot exempelvis rysk stenkol, som levereras i stora fartyg,
skall bli ett av Europas modernaste kraftverk.
2012 är det meningen att kraftverket skall börja leverera
energi. Då kommer omkring sju miljoner ton koldioxid att
släppas ut genom verkets skorstenar varje år. Detta
motsvarar 40 procent av Hamburgs nuvarande koldioxidutsläpp
från industrier, hushåll och kraftverk. ”Detta
är klimatpolitikens kapitulation”, klagar Fritz Vahrenholt,
som är engagerad i vindenergibranschen.
Beust är naturligtvis inte ensam om att sitta i kläm
mellan motstridiga intressen – hela den tyska energipolitiken
handlar numera om motstridigheter, som är svåra att
lösa: förbundskanslern vill för ögonblicket
inte rucka på överenskommelsen om en avveckling av
kärnkraften, men på energitoppmötet för en
tid sedan höll hon fast vid att Tyskland till 2020 skall
ha reducerat sina koldioxidutsläpp med 40 procent.
En planmässig avveckling av kärnkraften kräver
emellertid att denna ersätts med andra energikällor
med sammanlagt 20 gigawatts kapacitet, påpekar Vattenfalls
talesman, Peter Poppe. 20 gigawatt behövs, därför
att föråldrade kol-, gas- och oljekraftverk måste
stängas.
Medan politiker som ekonomiminister Michael Glos och miljöminister
Sigmar Gabriel debatterar varifrån energin skall komma,
agerar energibolagen. Eftersom de inte kan satsa på kärnkraft,
och eftersom alternativa energikällor inte har tillräckligt
stor kapacitet går resan bakåt i tiden: från
Stade i norr till Karlsruhe i söder planerar man 30 jättelika
nya kolkraftverk och modernisering av gamla kraftverk. Detta trots
att sten- och brunkol är den största källan till
klimatdödaren CO2.
Enligt energiföretagens planering kommer kolet att bli
en ännu större utsläppskälla så länge
som den nya teknik, som filtrerar koldioxiden från avgaserna,
är för outvecklad för att införa i stor skala.
”Utan utbyggnad av kolkraften”, säger Werner Brinker,
ordförande för energiföretaget EWE i Oldenburg,
”finns det ingen säkrare energikälla”. Varken
olja (krisberoende), naturgas från Ryssland (politiskt riskfylld)
eller uran (begränsad tillgång) kan ersätta kolet,
enligt Brinker.
Och det finns mängder av kol. Tillgångarna i världen
beräknas räcka i ytterligare 220 år. Kol är
billigt och mer rättvist fördelat över jordklotet
än t ex oljan.
Miljöminister Gabriel är också svag för kolet.
Efter kärnkraftens avveckling 2020 är tanken att kolet
skall driva på den ekonomiska tillväxten. Gabriel,
som tillhör socialdemokraterna, har i rollen som miljöminister
ställt sig på den nordrhein-westfaliska kolsocietetens
sida, eftersom det är viktigare med arbetsplatser i kolgruvorna
än med klimatet, klagar miljöaktivister.
”Gabriel är en politiker, som själv har fastnat
i kolfällan”, säger Jürgen Resch, chef för
Tyska miljöhjälpen. Och EUs miljökommissionär
varnade nyligen för nya kolkraftverk så länge
som man inte vet hur koldioxiden skall oskadliggöras.
För ett par veckor sedan avvisade miljöminister Gabriel
en delegation från Greenpeace med orden: ”Vi behöver
dessa kraftverk”.
Och det handlar ju bara om nio nybyggen.
Men det tyska miljöverket (UBA), som är underordnat
miljöminister Gabriel, publicerar i en undersökning
helt andra siffror än Gabriel. Enligt verket finns det för
närvarande minst 45 ansökningar om nybyggen eller modernisering.
UBA drar slutsatsen att Tyskland, om dessa planer verkställs,
inte kommer att klara av uppsatta miljöskyddsmål. UBAs
generaldirektör, Andreas Troge, befarar ”en svart tid
för miljön”.
I hela Tyskland ser man att motståndet mot kolkraften skulle
kunna utvecklas till en ny antikärnkraftsrörelse. Kommunstyrelsen
i Krefeld avslog till exempel energiföretaget Trianel i Aachens
planer på ett nytt kolkraftverk. För många är
detta ett av många tecken på en ny antikolkraftsrörelse,
skriver tidskriften ”Ny Energi”.
I Mainz demonstrerade nyligen 3 000 kolkraftsmotståndare
mot ett kraftverksbygge.
Och i Bremen blev det planerade bygget av ett kolkraftverk den
hetaste frågan i koalitionsförhandlingarna mellan socialdemokraterna
och de gröna.
För socialdemokraterna handlade det i första hand om
arbetsplatser, och de gröna ville stoppa bygget. För
att koalitionen skulle kunna bildas tvingades man skjuta frågan
på framtiden.
Många anställda i Stadtwerke Bremen (SWB) orkade inte
bevittna pokerspelet utan att göra någonting, och därför
drog flera hundra av dem ut i en högröstad demonstration
i centrala Bremen där de hade skrivit ”500” på
sina banderoller. Så många arbetstillfällen är
i farozonen om byggnadsplanerna inte verkställs.
Många forskare tvivlar på industrins löften
att den gamla tekniken kommer att moderniseras och att man förr
eller senare kommer att kunna filtrera bort koldioxiden från
utsläppen och förvara den i havet eller i bergrum.
Den s k CCS-tekniken (”Carbon Capture and Storage) är
inte bara dyr utan tidigast 2020 kan den vara mogen för serietillverkning.
I Brandenburg bygger Vattenfall just nu det första pilotkraftverket
med CO2-separering. Kraftverket har förstås inte större
kapacitet än en stor vindmölla.
Koldioxiden skall pumpas 800 meter ner i underjorden. I höst
kommer man att rapportera om hur gasen uppträder nere i djupet.
Tidigare har man lagrat rysk naturgas i bergrunden i Brandenburg,
men koldioxid kan vara farligare om det uppstår en läcka.
Redan vid nivån fem procents koldioxid i andningsluften
har människan svårt att överleva, vid åtta
procent leder det färglösa giftet till en säker
död.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
