Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 28 29/30
31 32
33 34
35 36
37 38
39 40
41 |
LYDIA POLGREEN och HOWARD FRENCH
Kabwe, Zambia
Gårdsplanen utanför textilfabriken Mulungushi är
så tyst och stilla till och med mitt på dagen att
det enda man hör är ljudet från trasiga kinesiska
och zambiska flaggor, som fladdrar i vinden. Förr dånade
det från fabriken. Från den dag då den öppnade
för mer än 20 år sedan har anläggningen dunkat
och skakat i takt med mekaniska vävstolar, som producerade
miljontals meter färgglatt, afrikanskt tyg.
Idag är det bara bomullsrensningsmaskinen som går,
eftersom företagets kinesiska ägare köper rå
bomull för export till Kinas snabbsnurrande textilindustri.
Ingen vet om eller när den här fabriken kommer att öppna
igen.
”Vi är tillbaka där vi startade”, säger
Wilfred Collins Wonani, som är chef för handelskammaren
i Kabwe i Zambia. Han drar en djup suck vid tanken på att
en av stadens största arbetsgivare har måste stänga.
”Vi exporterar råmaterial och importerar förädlade
produkter. Det är inte framsteg, det är kolonialism”.
Kinesiska regeringsrepresentanter och deras afrikanska kolleger
gillar att kalla det allt intensivare umgänget för en
vinn-vinn-situation, en växande tidvattenvåg som lyfter
alla båtar i Kinas växande hav av inflytande. I år
har Kina utlovat 20 miljarder dollar till finansiering av handel
och infrastruktur runt om i Afrika de kommande tre åren.
Bara i Zambia planerar Kina att investera 800 miljoner dollar
på några få år.
Från Sydafrikas magnesiumgruvor till Nigers urangruvor,
från Sudans oljefält till Kongos koboltgruvor, har
Kinas aptit på råvaror fungerat som en vitamininjektion,
som har ökat intäkterna och hjälpt några
av världens fattigaste länder att klättra uppåt
i utvecklingsstegen.
Men Kina exporterar också enorma mängder förädlade
produkter – T-shirts, ficklampor, radioapparater och strumpor
för att nämna några få – till dessa
länder, vilket hämmar Afrikas förmåga att
själv förädla sina egna råvaror och utveckla
sunda, diversifierade ekonomier.
”De flesta av Afrikas länder har varit självständiga
35-50 år”, säger den sydafrikanske entreprenören
och politiske kommentatorn, Moeletsi Mbeki. ”Men av en rad
olika skäl har de ändå misslyckats med att utveckla
egna tillverkningsindustrier, vilket Kina ser som ett gyllene
tillfälle, som inte får missas. Afrika är en mycket
viktig marknad för Kina”.
Den kinesiska exporten till Afrika ger å ena sidan afrikanerna
tillgång till varor och bekvämligheter som industriländernas
invånare tar för givna, men som de flesta afrikaner
inte vågade drömma om för bara några år
sedan. Det handlar om mobiltelefoner, TV-apparater, tvättmaskiner,
kylskåp, datorer etc. Det handlar också om lägre
priser på mindre lyxiga varor som kläder, glödlampor
och skor, vilket i sin tur leder till att människorna får
mer pengar kvar i plånboken.
”Det råder ingen tvekan om att Kina har varit bra för
Zambia”, säger Zambias finansminister, Felix Mutati.
”Det finns ingen anledning för oss att titta snett på
kineserna, som verkligen har gjort mycket gott för oss. De
investerar, för med sig högteknologi av världsklass,
skapar jobb och mervärde. Vad mer kan man önska sig?”.
Runt om i Afrika, framför allt i de relativt robusta ekonomierna
i södra Afrika, finns dock tydliga vinnare och förlorare.
Textilfabrikerna här i Zambia har drabbats hårt och
många har lagts ned i takt med att billiga kinesiska produkter
har invaderat världsmarknaden, vilket har eliminerat många
arbetstillfällen i ett land, där behovet av arbete är
enormt.
Kinas investeringar i de zambiska koppargruvorna har efterlämnat
ett spår av sorg, anklagelser och motanklagelser efter en
av de värsta industriolyckorna någonsin i Zambia. En
explosion 2005 i en sprängämnesfabrik, ägd av kineser,
i Chambishi dödade 46 människor, varav de flesta var
i tjugoårsåldern.
”Vem som vinner? Kineserna utan tvekan”, säger
den zambiske oppositionspolitikern Michael Sata, som kandiderade
i fjolårets presidentval med ett tydligt antikinesiskt budskap.
Han förlorade, men inte så stort som man hade trott,
och hans parti, Patriotiska fronten, erövrade många
mandat i valen i både huvudstaden Lusaka och i Zambias industriella
regioner, där Kina har sina största investeringar.
”Kineserna utnyttjar oss precis som alla tidigare kolonisatörer”,
säger Sata. ”De har kommit för att överta
västerlänningarnas roll i Afrika”.
Personal på den kinesiska ambassaden i Lusaka ville inte
ställa upp på en diskussion om Kinas roll i Zambia.
Men kinesiska diplomater runt om i Afrika och högt uppsatta
personer i Beijing brukar understryka att Kina erbjuder Afrika
både pengar och stora möjligheter. I exempelvis Zambia
uppger myndigheterna att kineserna har skickat dussintals zambier
till utbildning i Kina, och att kinesiska investeringar kommer
att ge landet tusentals nya höglönejobb.
Enligt en del mätmetoder går det väldigt bra för
Zambias ekonomi. Priset på koppar har sedan januari 2003
ökat med 400 procent till drygt 6 dollar per kilo i år
på grund av framför allt den stora efterfrågan
i Kina. Denna efterfrågan har lett till rekordproduktion
i Zambias koppargruvor, som för inte så länge
sedan låg i ett slags dvala.
Kinesiska Nonferrous Metals Corporation, som är ett statligt
bolag, köpte 1998 rättigheterna att bygga en gruva i
Chambisi, som ligger i kopparbältets hjärta, och företaget
planerar att bygga fabriker, som tillsammans kommer att skapa
60 000 nya jobb, enligt zambiska myndighetsrepresentanter.
Kinas växande roll i den globala handeln eliminerar emellertid
också tusentals arbetstillfällen i länder med
haltande tillverkningsindustri som Zambia och Sydafrika. Trots
relativt låga löner i många afrikanska länder
är det svårt för afrikanska producenter att konkurrera,
eftersom den kinesiska valutapolitiken undervärderar yuanen,
vilket ger de kinesiska exportproducenterna en stor fördel.
Många industrier i Kina gynnas också vid olika tillfällen
av subventioner och räntefria eller billiga statliga lån,
vilket sänker deras kostnader. Därtill kommer stora
infrastrukturella problem i Afrika, där industrin kämpar
mot inadekvata vägar och järnvägar, föga tillförlitlig
elförsörjning och knapp tillgång på vatten.
”Vem har skulden?”, frågar sig Martyn J Davies,
chef för Center för kinesiska studier vid Stellenboschuniversitetet
i Sydafrika. ”Man kan inte klandra Kina för att det
är för konkurrenskraftigt. Kina gör bara vad alla
andra tillväxtmarknader försöker göra”.
Textil- och konfektionsindustrin, en av de motorer som Kina
använde för att ge bränsle åt tillväxten
under 1980-talet, har drabbats speciellt hårt i Afrika.
I flera decennier exporterade de afrikanska länderna stora
mängder kläder och textilier till industriländerna,
enligt ett arrangemang, som avsåg att skydda de europeiska
och nordamerikanska marknaderna från konkurrensen från
Kina och andra, samtidigt som det stimulerade exporten från
några av världens fattigaste länder. Dessa handelsregler,
Avtalet om Textil och Kläder, gick ut i januari 2005, vilket
ledde till att Afrikas länder ställdes inför direkt
konkurrens från Kina.
Afrika stod än en gång på förlorarsidan
i globaliseringsprocessen. Om koppar är Zambias förrätt,
så borde tillverkning vara varmrätten – enligt
utvecklingsprincipen att ett land går från att vara
råvaruproducent till enkel tillverkning och sedan mer sofistikerade
produkter.
40-åriga fru Zimba var tidigare kvalitetskontrollant
på en fabrik här i Kabwe, och nu vill hon bara uppge
sitt mycket vanliga efternamn, eftersom hon är rädd
att förlora pensionen om hon kritiserar sin förra arbetsplats.
Hon hade arbetat på fabriken sedan 1989, och tjänade
knappt 100 dollar i månaden plus hade fri sjukvård
och tjänstepension. Hon hade tre rum och kök i en av
fabrikens arbetarbostäder. Sedan hon förlorade jobbet
har familjens standars försämrats drastiskt. Vattnet
har stängts av, och Zimba vet inte hur hon skall skaffa pengar
till äldsta dotterns yrkesskola nästa termin.
Omställningen från ett tryggt lönearbete till
att tjäna lite fickpengar på marknaden är mycket
svår för Zimba, som i många år trodde att
hon hade sin egen och barnens framtid tryggad. ”Jag är
tillbaka där jag började”, säger hon. När
kineserna kommer på tal beskyller hon dem för att vara
”portföljinvesterare”.
”De kommer hit och fyller sina portföljer med våra
tillgångar, och sedan åker de hem”, säger
Zimba.
Kinafientliga stämningar har funnits i flera år.
När Kinas president, Hu Jintao, besökte Zambia tidigare
i år rullade president Levy Mwanawasa naturligtvis ut den
röda mattan, men det zambiska folkets mottagande var långt
ifrån hjärtligt. Hus resa till platsen för Kinas
stora, nya investering, Chambisi, fick ställas in på
grund av risken för våldsamheter, och omständigheterna
runt den tragiska olyckan där är fortfarande inte utredda.
Gruvan i Chambishi drevs av regeringen i flera decennier, och
den hankade sig fram under 1980-talet när kopparpriset sjönk.
När Nonferrous Metal Mining Group köpte rättigheterna
att utveckla gruvdriften 1998 väckte det stora förväntningar
hos lokalbefolkningen, som hoppades på nya jobb.
F d anställda vid gruvan säger att de var oroliga för
att säkerheten kom på undantag. ”De är slarviga”,
säger mekanikern Keegan Chibuye, som fick jobb i gruvan 2003.
Gruvledningen ville inte kommentera kritiken eller tala om arbetsförhållandena
i gruvan. Kinesiska arbetare vid gruvan har bättre betalt
än sina afrikanska kolleger. Företagets personalchef
förklarar varför: ”Zambiska arbetare har sämre
utbildning”. Som exempel nämner han att afrikanska arbetare
som skall ta loss en skruv använder fingrarna, medan kinesiska
arbetare använder skruvmejsel.
En titt runt den kinesiska personalens bostadsområde ger
en vink om varför Kina kan göra så lönsamma
affärer i Afrika. Västerländska företag måste
erbjuda jämförelsevis bekväma levnadsförhållanden
för att locka västerlänningar till Afrika, men
de kinesiska arbetarna i Chambishi bor mycket primitivt i baracker.
Ett bordtennisbord och en dammig fotbollsplan är de enda
rekreationsfaciliteterna.
Många Afrikaexperter och politiska ledare påpekar
att Afrika vill lämna det koloniala arvet och västs
förmyndarmentalitet bakom sig, och därför välkomnas
kinesernas strikt kapitalistiska attityd. ”Låt kineserna
komma”, säger Mahamat Hassan Abakar, jurist i den f
d franska kolonin Tchad, vars band till Kina också blir
allt starkare. ”Afrika behöver investeringar och handelspartners.
Vi har varit knutna till Frankrike i massor av år, och vad
har vi fått ut av det? Ingenting!”.
I södra Afrika har dussintals textil- och klädfabriker
lagt ned, enligt olika arbetsgivarförbund. Tiotusentals arbetstillfällen
har gått förlorade på grund av importen från
Kina, och den kinesiska regeringen har faktiskt inför frivilliga
exportrestriktioner för en del produkter för att dämpa
kritiken.
Iqbal Meer-Sharma, biträdande handels- och industriminister
i Sydafrika, understryker emellertid att textilindustrin har mindre
värde för Sydafrika än de fördelar som det
allt intensivare samarbetet med Kina medför.
”Vi har alltid vetat att vårt förhållande
till väst har varit ojämlikt, men med Kina har vi ett
jämlikt förhållande. Kineserna ser inte ned på
oss, och de uppträder inte nedlåtande”, påpekar
Meer-Sharma.
Han anser att Afrika måste sluta upp med att konkurrera
med Kina om det som kineserna är bäst på, nämligen
att producera billiga varor för export, och i stället
hitta andra konkurrensområden.
© 2007 TEMPUS/The New York Times
