Tempus 2007 v 35

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33

Ekonomisk boom lockar utländska investerare till Angola

Oljeindustrin utgör grunden i Angolas ekonomiska tillväxt. Nu är det viktigt att diversifiera ekonomin.

ALEC RUSSELL
Luanda
Eduardo ”Dino” Chingunji, Angolas bullrige minister för turism, har stora drömmar. Han stiger fram till fönstret på sitt kontor och tittar ut över huvudstaden Luandas strålande vackra lagun, klirrar med sina eleganta manschettknappar i guld och förutspår att de förfallna byggnaderna från tiden som portugisisk koloni utmed strandkanten kommer att ha ersatts av en lång rad femstjärniga hotell inom några få år.
”Där kommer att finnas en liten park och platser där man kan jogga på kvällen, restauranter, kaféer…. Vi tänker bygga drygt 40 hotell i Angola före 2010”, säger Dino.

Det är den sortens extravaganta utfästelser som till för kort tid sedan skulle ha fått potentiella utländska investerare att nicka artigt för att sedan bara slänga hans planer i närmaste papperskorg. Men idag är det annorlunda.
Under nästan 30 år sedan självständigheten 1975 härjades Angola av ett inbördeskrig och pekades ut som ett av världens mest gudsförgätna och oupplysta länder. Sedan kriget äntligen tog slut 2002 har landet bara gjort sig känt utomlands för sina oljetillgångar, den djupa klyftan mellan den omåttligt rika supereliten och den fattiga majoriteten och bristen på insyn i den statliga ekonomin.
På senare tid har Angola blivit känt för ytterligare en sak. Kombinationen av oljeintäkterna och enormt stora investeringar i infrastrukturen har gjort landet till en rykande het destination för företag, som vill investera i Afrika. ”Det råder en allmän känsla av att de som inte finns på plats i Angola inom de kommande fem åren kommer att missa de bästa tillfällena i Afrika”, säger en västerländsk diplomat i Luanda.

Värdet av Angolas export i fjol uppgick till 29,9 miljarder dollar, vilket var 32 procent ökning jämfört med 2005 och 400 procents ökning jämfört med 2002, enligt officiell statistik, som offentliggjordes för ett par veckor sedan.
Regeringen dämpade i förra månaden prognoserna för årets BNP-tillväxt från 31 till 19 procent, men många affärsmän misstänker att den ursprungliga prognosen kommer att visa sig mera korrekt. Denna positiva och hoppingivande statistik presenteras dessutom innan man har räknat med landets stora jordbrukspotential och rikliga tillgångar på diamanter.
När USAs biträdande utrikesminister för Afrika, Jendayi Frazer, besökte Angola tidigare i år förutspådde han att Angola inom 10-15 år kommer att vara en av tre stora handelscentra söder om Sahara. De övriga två länderna är de traditionella stormakterna Sydafrika och Nigeria.
Denna syn delas av många investerare och bankirer. ”Förutom Sydafrika måste man finnas i Nigeria, Ghana, Kenya och Angola”, säger Craig Bond, vd för Standard Bank Africa, som är den afrikanska filialen till Standard Bank, som är Afrikas största bank.
Angola har registrerat fem nya banker det senaste året och ytterligare fem förväntas etablera sig före årets slut.

Kinas krediter till Angola de senaste två åren – uppskattningsvis mellan sex och tio miljarder dollar – har rönt stor uppmärksamhet. Nu ökar också intresset från USAs sida, och det gäller inte bara oljeindustrin, där de stora amerikanska oljebolagen har haft stora intressen under lång tid. En delegation privata investerare besökte nyligen Angola för att undersöka affärsmöjligheter utanför den statliga sektorn och oljeindustrin.
Angolas dragningskraft innebär emellertid ett etiskt dilemma för västerländska regeringar. Landet erbjuder onekligen fantastiska investeringsmöjligheter. Den brittiska regeringen sponsrar till exempel två rekognoseringsresor i år och förmodligen tre nästa år. Men den angolanska regeringen är extremt ovillig att öppna för insyn, den är korrumperad och respekterar inte de mänskliga rättigheterna.
En rapport från Human Rights Watch för tre år sedan konstaterade att fyra miljarder dollar av statens intäkter från oljan bara försvann mellan 1987 och 2002. Detta är en hårresande summa med tanke på att de flesta av landets invånare måste klara sig på mindre än två dollar per dag, enligt FNs utvecklingsprogram.

Bara några få kvarter från strandpromenaden i Luanda ses hela familjer gå och leta efter användbara och ätbara saker på soptipparna. De har varken rent vatten eller skydd mot väder och vind.
Tre fjärdedelar av stadens ca 4,5 miljoner invånare lever i den eländigaste fattigdom. Affärsmännen som kommer med flyget från Johannesburg tre gånger i veckan kör ut från flygplatsens bilparkering rakt in i slummen. ”Den styrande eliten är en parasit på staten”, säger Fernando Macedo, som leder människorättsgruppen Rättvisa, Fred och Demokrati.
Regeringens företrädare avfärdar sådana beskyllningar. De pekar på omfattande program för att reparera vägar, järnvägar, kraftverk och skolor och på de senaste månadernas åtgärder för att skapa större insyn i statens affärer. Det statliga oljebolaget, Sonangol, offentliggör sina räkenskaper, påpekar Ari Carvalho, som företräder en konsultbyrå som hjälper investerare. ”För tre, fyra år sedan hade det varit otänkbart”, tillägger han.

Det råder ingen tvekan om att regeringen har blivit mer öppen, men västerlänningar i Luanda understryker att mycket återstår att göra. ”Det finns till exempel ingenting som förhindrar att intressekonflikter uppstår”, påpekar en diplomat.
”Allt byggandet imponerar, men frågan är om det görs tillräckligt inom hälsovården eller för att tackla den utbredda fattigdomen. Man tycker att myndigheterna kunde visa lite större omsorg om människorna”, fortsätter diplomaten.
Mitt emot turistministern Chingunjis kontor syns en stor sandbank som nyligen återerövrades från havet. Ministern berättar att han har fått utfästelser om hundratals miljoner dollar till ett jättelikt hotell på sandbanken. Samtidigt försäkrar han att regeringen gör allt den kan för att också de fattiga skall få del av den ekonomiska utvecklingen.
© 2007 TEMPUS/Financial Times