Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
JENS GLÜSING
Buenos Aires
När Hugo Chávez, Venezuelas spendersamme ledare och
oljemagnat, är på gott humör kan han vara väldigt
charmerande. Under en blixtvisit i Río de la Plata hyllade
han nyligen ”det underbara Buenos Aires skönhet, det
stora argentinska fosterlandet” och berömde ”vännen
och statsmannen Néstor Kirchner”. Framför allt
svärmade han för Argentinas första dam, Cristina
Fernández de Kirchner, ”som kommer att bli landets
nästa president”.
Den utpekade besvarade hyllningen. När hon tog emot i regeringspalatset
bar hon till sin besökares ära en knallröd dräktjacka.
Hon återgäldade komplimangerna från ”republiken
Venezuelas förste medborgare, president och överbefälhavare”
med ett strålande leende. Under supén i presidentens
residens ”pratade hon mer än sin make”, enligt
Chávez, som lite skälmskt tillfogade: ”men så
är det nog alltid”.
En hake är dock att det notoriska ordflödet också
har en politisk betydelse. I flera månader undrade den argentinska
nationen om statschefen, Néstor Kirchner, skulle ställa
upp för omval eller om han i stället skulle föra
fram sin hustru. Nu är frågan avgjord, och i presidentvalet
i slutet av oktober är det Cristina som kandiderar.
Det innebär förmodligen ingen större skillnad för
argentinarna, eftersom presidenthustrun redan nu är den som
styr, framför allt utrikespolitiken.
För inte så länge sedan diskuterade hon Argentinas
ekonomiska politik med spanska företagare, och under ett
statsbesök i Mexiko var det hon som drog upp riktlinjerna
för ett närmande till landets konservativa regering.
Valkampanjen har inte ens börjat officiellt, men i provinserna
mobiliserar peronisternas fotsoldater sig redan runt ”drottning
Cristina”. Under invigningen av ett köpcentrum i Córdoba
togs hon emot som en popstjärna. I höga stövlar,
tighta byxor och svart skinnkappa marscherade hon genom butiksgallerian
med guvernören och andra honoratiores i släptåg.
”Hon kan verkligen bära långbyxor”, noterade
en imponerad åskådare.
Presidentämbetet verkar vara skräddarsytt åt
Cristina Fernández. Hon är en suverän talare
utan vare sig manuskript eller teleprompter, och på den
diplomatiska scenen uppträder hon vant och självsäkert.
”Hon har en politisk profil oberoende av makens”, säger
författaren och publicisten Horacio Verbitsky. Innan Kirchner
valdes var hon mera känd än han. ”I början
undrade folk vem mannen vid hennes sida var”, säger
Verbitsky.
Cristina Fernández härstammar från en medelklassfamilj
i universitetsstaden La Plata. Under sina juridikstudier lärde
hon känna studiekamraten Kirchner, och de hade båda
nära kontakt med de vänsterperonistiska kretsar, som
på den tiden styrde landets högskolor och universitet.
Efter militärkuppen 1976 drog sig paret tillbaka till Santa
Cruz, som är Kirchners hemprovins i Patagonien. Med en advokatbyrå
och fastighetsaffärer skapade familjen ett gediget välstånd.
Kirchner avancerade till guvernör, hans fru valdes in i regionparlamentet.
Idag företräder hon provinsen i senaten i Buenos Aires.
Cristina Fernández pekar gärna på paralleller
med maktparet Bill och Hillary Clinton. Även de är jurister,
härstammar från provinsen och är äregiriga
och makthungriga. Båda paren betraktar presidentskapet som
ett gemensamt projekt.
Néstor Kirchner har aldrig känt sig riktigt hemma
i den mondäna huvudstaden. ”Pingvinen”, som han
lite självironiskt kallar sig själv, är en barsk,
lite sluten person. Han styr landet med hjälp av en liten
krets förtrogna från hemprovinsen.
När han tillträdde presidentposten för fyra år
sedan slog kritiska huvudstadsbor vad om att han inte skulle överleva
ens två år i ämbetet. Han tog nämligen över
ett land i kaos: ekonomin hade brutit samman, finanssystemet var
bankrutt, och på två veckor hade landet haft fem olika
presidenter.
Kirchner beslöt att ställa in statens skuldbetalningar,
vilket chockerade hela världen. Trots detta lyckades han
stabilisera växelkursen och dra i gång den inhemska
industrin. Hans motståndare i det peronistiska partiet manövrerades
åt sidan.
Ekonomin har brummat på i fyra år nu och Buenos
Aires blomstrar nästan som på den gamla goda tiden.
”Vi har helvetet bakom oss nu”, säger Kirchners
regeringschef, Alberto Fernández, ”Nu har vi hamnat
i skärselden i stället”.
Argentinas inställning av skuldbetalningarna gör nämligen
att det är svårt för landet att få krediter,
och om det kommer en ny finanskris finns det inga vapen att tillgå.
Många argentinare vågar därför inte riktigt
lita på uppsvinget. Därtill kommer att en energikris,
korruptionsskandaler och tilltagande inflation ligger som ett
mörkt moln över Kirchners sista månader i ämbetet.
Regeringen understryker att Kirchner ”är en övergångspresident”
och att Cristina ”skall fullborda moderniseringen”.
Ingen presidenthustru har haft så stort inflytande sedan
Evita Perón. Men Cristina Fernández tillbakavisar
varje parallell med den mytomspunna ”de fattigas ängel”.
Hon månar i stället om sin image som en modern alfakvinna.
Hon är inte folklig utan värnar snarare om en viss distans.
Hon mår bäst i politiska debatter, på konferensen
och sammanträden. Hon är högt respekterad i kongressen
för sin glänsande talförmåga, men samtidigt
anses hon vara arrogant och lynnig.
Huvudstadsborna klandrar hennes svaghet för uppseendeväckande
smycken och tighta långbyxor, skönhetsoperationer,
förstorade läppar och överdrivna sminkning.
”Det är lika bra att Cristina får makten, därför
att då kan peronisterna inte längre skylla sin inre
splittring på andra”, säger författaren och
f d kulturministern Marcos Aguinis.
Det är möjligt att Cristina Fernández är
lika underskattad som sin man för fyra år sedan. Som
politiker har hon nämligen visat sig vara en mycket skicklig
diplomat. Under president Chávez besök demonstrerade
hon att hon behärskar förmågan att gå i
spakat mellan Caracas och Washington, vilket är en av de
svåraste konsterna för varje latinamerikansk ledare.
Kirchner är en av Chávez viktigaste allierade i regionen.
Samtidigt profiterar Argentina på den venezolanske ledarens
hjälp: Chávez har för oljepengar köpt argentinska
statspapper för drygt fem miljarder dollar, och för
ett par veckor sedan köpte han obligationer för ytterligare
fem hundra miljoner. Dessutom planerar Venezuela att leverera
naturgas till Argentina.
”När det gäller energiförsörjningen spelar
Venezuela samma roll för Latinamerika som Ryssland för
Europa”, påpekade Cristina Fernández för
en tid sedan. Samtidigt månar hon om relationerna med Washington.
Dessa har tagit skada under hennes mans styre. Inför ”Amerikarådets”
möte (ett möte mellan den ekonomiska eliten i USA och
Latinamerika) vädjade hon nyligen om mera utländska
investeringar i Argentina. ”Det går att tjäna
stora pengar i Argentina!”, hävdade hon.
Nu återstår det bara för Cristina Fernández
att övertyga européerna. I början av september
kommer hon att uppvakta regeringen i Berlin, och hon har också
skickat ut trevare till Parisklubben. Enligt Cristina Fernández
måste Argentina öppna sig för världen, och
för att åstadkomma detta tänker hon göra
som sina kvinnliga kolleger. Hennes förebilder är, enligt
egen utsago, Hillary Clinton och Angela Merkel.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
