Tempus 2007 v 43

Tidskriften

tidigare veckor: 28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51   2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42

Kyrkans män stod på militärens sida

Rättegången mot en argentinsk präst har på senare tid riktat uppmärksamheten mot den katolska kyrkans skamliga relationer med den mordiska militärdiktaturen i Argentina i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet.

JENS GLÜSING
Buenos Aires
Den unga kvinnan skulle egentligen heta Ana Libertad och borde vara omkring 30 år. Men var hon än lever idag har hon förmodligen ingen aning om sitt riktiga namn eller sin verkliga härkomst. En kommandogrupp under den argentinska militärdiktaturen släpade bort henens föräldrar, Elena de la Cuadra och Héctor Baratti, den 23 februari 1977 i provinshuvudstaden La Plata. Elena var vid denna tidpunkt gravid i femte månaden.
Att Elena födde en frisk dotter i fångenskapen har jag fått veta av en av hennes medfångar, berättar Elenas syster Estela. Estela sitter på kontoret hos människorättsorganisationen Asamblea Permanente por los Derechos Humanos, där hon i flera decennier har gjort fruktlösa efterforskningar efter sin systerdotter. Hon har dock inte förlorat hoppet om att hitta henne en vacker dag.

Estela vittnade för en tid sedan i en rättegång, som kanske bringade lite klarhet i vad som har hänt några av militärdiktaturens ca 30 000 offer. Rättegången var en process mot den f d polisprästen Christian von Wernich, som idag är 69 år. Den tysktalande gudsmannen var av domstolen i La Plata åtalad för sju mord, inblandning i 73 försvinnanden och tortyr.
En f d fånge hade för Estela berättat att pappan till lilla Ana fick besök av en präst i cellen. Baratti skall då ha vädjat till prästen att överlämna barnet till morföräldrarna, men prästen var föga tillmötesgående och konstaterade bara att ”Barnen får betala för föräldrarnas synder”. Den nyfödda adopterades förmodligen bort bara fyra dagar gammal till något officerspar, och Anas föräldrar försvann.

Rättegången mot Wernich kastade ljus på det i stora delar okända kapitlet om militärdiktaturens nära samarbete med katolska kyrkan 1976-1983. ”Prästerskapet kände inte bara till militärens förbrytelser utan stödde förtrycket också”, säger journalisten Horacio Verbitsky, som har skrivit en bok i ämnet.
De fromma prästernas stöd till den hänsynslösa militären har djupa rötter. Strax efter andra världskriget hjälpte ledande kyrkomän till med att slussa nazister och krigsförbrytare till Argentina.
Franska militärpräster, som efter kriget i Algeriet hade begivit sig till Sydamerika, spred dessutom konspirationsteorier om en världsomspännande allians mellan kommunister, judar och frimurare. De predikade om ”kampen för de kristna värderingarna”, och de rättfärdigade tortyr.
Dessa högerradikala tankegångar slog rot hos de ärkekatolska officerarna. Verbitsky skildrar hur kyrkomän hjälpte till med att gömma dussintals fångar på en ö i Río de la Plata vid ett tillfälle när den dåvarande presidenten i USA, Jimmy Carter, skulle komma på besök. ”Kyrkan var diktaturens ideologiska skola”, enligt Verbitsky.

Efter makttillträdet 2003 gav den vänsterperonistiske presidenten Néstor Kirchner grönt ljus till rättsliga processer mot bödlarna. Rättsväsendet vågade då ta tag i det känsliga ämnet. Över hundra vittnen hördes i fallet Wernich. F d fångar och anhöriga till offer berättade om Wernichs samarbete med torterare och bödlar.
Wernich var vän och biktfar till den numera döde polischefen i provinsen Buenos Aires, Ramón Camps, som var en av militärjuntans brutalaste medhjälpare.
I Camps polishäkten kallade man Wernich för ”Korpen”. Han påstås ha närvarat vid tortyrsessioner, tagit emot bikter och fört känslig information vidare till militären, enligt många vittnen.
”Torterarna åtföljdes alltid av en läkare och en präst”, erinrar sig Osvaldo Papaleo, som en gång var Isabel Peróns pressekreterare. Han satt efter militärkuppen i fängelse tillsammans med förläggaren Jacobo Timmerman. ”Mellan tortyrsessionerna brukade Wernich diskutera socialismen med Timmerman”, berättar Papaleo. ”Wernich behärskade alla sorters utfrågningsteknik”, tillägger Papaleo.

Timmerman, som dog 1999, torterades mycket illa, därför att han var jude. Wernich och militären var ”brinnande antisemiter”, säger Timmermans son Héctor, som är argentinsk konsul i New York och var ett av vittnena i processen mot Wernich.
Andra visste berätta att den åtalade prästen ofta smädade offren efter tortyr: ”Oj då, du har visst råkat bränna bort håren på bröstet”, kunde han säga till en fånge.
Wernich teg under rättegången och tillbringade mesta tiden i sin cell.
Den långe, magre mannen prästvigdes 1974, och kort tid senare utnämndes han till poliskaplan. Efter diktaturens fall arbetade han som själasörjare i en landsbygdsstad, och senare flydde han till Chile, där han under falskt namn läste mässan i många år. Journalister hittade honom, och de senaste fyra åren har han suttit i argentinskt häkte.
Domen, som föll för några veckor sedan, blev livstids fängelse.
I landets katolska församlingar mullrar det. ”Kyrkan har haft en skandalös och syndig närhet till diktaturen”, klagar prästen Rubén Capitanio. Och i staden Neuquén delade en upprörd präst ut flygblad med texten ”Vi skäms” under söndagsmässan.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel