Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 28 29/30
31 32
33 34
35 36
37 38
39 40
41 |
JÜRGEN KREMB
Rangoon, Burma
Sammankomsten är extremt farlig för båda sidor,
men den underjordiska oppositionen i Burma insisterar på
att mötet skall äga rum. ”Det finns inget annat
sätt för oss att bevisa att regeringens propaganda är
en enda stor lögn”, säger en talesman.
Det dröjer två dagar innan mötet med en demonstrationsledare
i Rangoon kan äga rum, men en kväll står den utlovade
taxin och väntar på i förväg avtalad plats.
Bilen är en symbol för det katastrofala ekonomiska läget
i Sydostasiens fattighus: det saknas klädsel på bilens
säten, och stoppningen är helt trasig. Dörren på
passagerarsidan hänger helt lös. Efter en timmes färd
i cirklar rullar taxin in på en mörklagd bakgård
till en enfamiljshus i trä i den östra delen av femmiljonerstaden
Rangoon.
Den senige man som tar emot är civil och har renrakat
huvud. Han talar utmärkt engelska och presenterar sig som
ledaren för ”de burmesiska munkarnas förbund”,
som gick i spetsen för de omfattande protestdemonstrationerna
för ett par veckor sedan. ”Kalla mig U Min”, säger
han.
Klockan är halv nio på kvällen, och tiden för
samtal är kort, eftersom utegångsförbud inträder
klockan tio. ”Det är inte sant att demonstrationerna
är över”, säger U Min. I Sittwe, i västra
Arakanstaten, är motståndskampen intakt. Men U Min
vet att den kommer att krossas där också.
”Vi har skickat hem alla noviser till deras hembyar”,
berättar han. Överallt i Burma har munkar torterats
de senaste veckorna, säger U Min. I närheten av den
plats där han tar emot hittades för någon dag
sedan liket av en man i röd munkkåpa i en avloppskanal.
Också i norra Burma, i Shanstaten, har ett flertal döda
munkar plockats upp ur olika vattendrag.
”Hundratals människor har dödats, vi kommer nog
aldrig att få veta exakt hur många”, säger
U Min, som tillägger att militären hade order om att
inte lämna kvar några lik på gatorna och att
bränna de dödade så fort som möjligt.
Det som chockerade U Min allra mest var en händelse som
tilldrog sig alldeles i början av massdemonstrationerna.
Han ingick i en grupp munkar, som sjungande och bedjande begav
sig till Shwedagonpagodens trappa. Högst upp stod militärer,
som öppnade eld mot munkarna, berättar U Min. ”Det
är som om man skulle skjuta ned prästerna i Peterskyrkan.
Det burmesiska folket sjuder av vrede, och vi kommer inte att
vänta i 19 år till”, säger U Min när
han tar farväl.
Men folket sjuder också av rädsla. Till skillnad från
sommaren 1988, när soldater sköt rakt in i folkmassorna
och mejade ned minst 3 000 demonstranter på Rangoons gator,
agerar militärjuntans spårhundar nattetid den här
gången. I skydd av nattens mörker undanröjer de
regimmotståndare och alla som misstänks för att
ha deltagit i demonstrationerna.
Jakten pågår för fullt i Södra Okkkalapa,
ett slumområde i östra Rangoon. Här fortsatte
motståndet mot regimen långt efter det att militären
hade slagit ned demonstrationerna i stadens centrum. När
soldaterna tänkte storma ett kloster på Biezar Yaniargatan
där munkarna gjorde hårt motstånd ställde
sig områdets invånare i vägen. I Södra Okkalapa
har invånarna ingenting att förlora. Här bor daglönare
och fattiga stackare; här förtjänar ett hushåll
sällan mer än motsvarande sex kronor per dag. Ett kilo
ris kostar 40 gånger så mycket.
När soldaterna ryckte fram mot klostret strömmade människorna
plötsligt ut på gatorna, men de kunde inte uträtta
särskilt mycket. Soldaterna började hugga vilt med sina
bajonetter, och inne i klostret iscensattes ett blodbad.
Buddas söner, som inte får använda våld,
gjorde inget fysiskt motstånd. ”Munkarna tvingades
ställa sig på rad, och sedan krossade soldaterna deras
huvuden mot en stenvägg”, berättar ett vittne.
Det finns inga oberoende bekräftelser av händelser som
denna.
I förra veckan påstod militären via den statliga
radion att utländska sabotörer uppehåller sig
olagligt i landet förklädda som journalister. ”Vi
kommer att fånga in dem”, varnade kommentatorn.
Det var en varning till omvärlden men framför allt till
den interna motståndsrörelsen. Burmeser, som avslöjas
med att tala med journalister, förs bort. I Södra Okkalapa
står militära lastbilar utanför det upproriska
klostret dygnet runt.
Amerikanska diplomater, som de senaste dagarna har sökt sig
till klostren i Rangoon, upptäckte att det inte fanns några
munkar i minst 15 av anläggningarna. Sulepagoden i Rangoons
hjärta är ockuperad av militären; soldaterna springer
omkring mellan buddastatyerna i stövlar och vanhelgar platsen.
I förstäderna härjar Swan-Arr-Shinmilisen nattetid.
Dess medlemmar är utrustade med bambukäppar, knivar
och påkar. De är smågangstrar som utför
regimens smutsiga arbete. Bara i Rangoon har militärjuntan
inrättat tre interneringsläger. Ett av dem ligger där
det förr fanns en galoppbana, och en annan påstås
ligga i den internationella flygplatsen Mingaladon. Omkring 800
munkar har låsts in i Tekniska institutet, där snickare
de senaste dagarna har tillverkat 300 celler om tre gånger
tre meter. Eftersom många munkar fortfarande vägrar
att ta emot allmosor av militären är de mitt uppe i
en ofrivillig hungerstrejk.
Utegångsförbudet gäller egentligen bara mellan
22 på kvällen och 4 på morgonen, men i Rangoons
utkanter blockerar soldater varje kväll gatorna redan vid
sextiden. När mörkret faller sitter befolkningen i husarrest.
”Inte ens detta brutala förtryck kommer att göra
slut på krisen”, påpekar en burmesisk vetenskapsman.
Det faktum att han är ekonomisk rådgivare till regeringen
innebär ett visst skydd. Han bär rutig omlottkjol och
välstruken vit skjorta; han vill inte uppge sitt namn. ”Det
som vi har bevittnat den senaste tiden var en hungerrevolt”,
säger han och tillägger att militären struntar
blankt i vad som händer med folket.
Det faktum att FNs sändebud, Ibrahim Gambari, fick tillåtelse
att träffa oppositionsledaren Aung San Suu Kyi två
gånger väckte ett visst mått av hopp bland landets
intellektuella.
Mellan de båda mötena med Aung San Suu Kyi talade nigerianen
Gambari också med juntaledaren Than Shwe. Enligt vetenskapsmannen
kan de mjuka påtryckningarna från Kina och Asean-ländernas
ovanligt skarpa fördömande ändå ha påverkat
regimen. I förra veckan förklarade sig i alla fall Than
Shwe via de statliga medierna beredd att ”under vissa villkor
träffa the Lady” (som Aung San Suu Kyi kallas).
Hoppet om frihet i Burma är nästan dött. Under
själva upproret spekulerades om en eventuell spricka inom
militären. Spekulationerna underblåstes av ett foto,
som juntatidningen ”Myanmars nya ljus” publicerade efter
FN-sändebudets besök. På fotot ser man Gambari
med fyra av topparna i ”Statsrådet för fred och
utveckling” (som juntan kallar sig själv). Men den uppmärksamme
anar ett litet fysiskt avstånd mellan juntachefen Than Shwe
och de övriga militärerna – vad betyder det? Och
håller inte högste generalen Gambari i handen?
Men när Gambari träffade sin chef, FNs generalsekreterare
Ban Ki-moon, var hans trista budskap att uppdraget hade misslyckats.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
