Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 28 29/30
31 32
33 34
35 36
37 38
39 40
41 |
SETH MYDANS
Bangkok
Om militärjuntan, som har Burma i sitt grepp, ser fiender
överallt stämmer det förmodligen med verkligheten.
Avskydd av folket och fördömd av nästan hela världen
har den få vänner att vända sig till i nödens
stund.
Efter en månad av tilltagande protester, som tycks ha spritt
sig över hela landet, har juntan inget annat val än
att förtrycka och använda våld, samma redskap
som den har använt för att hålla sig kvar vid
makten de senaste 19 åren.
När mörkret föll i tisdags kväll hade militären
beordrat utegångsförbud från skymning till gryning
i storstäderna Rangoon och Mandalay, och det kom meddelanden
om att städerna skulle placeras under lokala militärbefäls
kontroll i 60 dagar.
”Det enda de har är säkerhetsstyrkorna, inklusive
polis, militär och underrättelsetjänsten”,
sade U Soe Aung, som är talesman för en koalition oppositionsgrupper
i grannlandet Thailand.
Sent på tisdagen rapporterade vittnen och diplomater att
lastbilar med soldater höll på att köra in i Rangoon
och upprätta posteringar vid strategiska platser. Militära
aktiviteter rapporterades också från andra platser
i landet. Bl a uppgavs att en specialstyrka för djungeln,
som gick i spetsen för massakern på civila i det senaste
folkupproret 1988, hade mobiliserat.
Under hela tisdagen paraderade tiotusentals människor, ledda
av munkar, genom Rangoons gator på samma sätt som de
hade gjort i en hel vecka. Demonstrationerna är öppet
trots mot militärjuntan, som har förbjudit dem. I och
med att utegångsförbud har införts verkar det
som om juntan är i färd med att återta kontrollen
över gator och torg.
Militärjuntan styrs av en liten klick generaler –
varav alla inte nödvändigtvis gillar varandra. De flesta
är relativt enkla f d befälhavare i fält som är
misstänksamma mot omvärlden och ännu mer misstänksamma
mot välutbildade burmeser som exempelvis ärkefienden
Aung San Suu Kyi. De har hållit henne i husarrest under
tolv av de senaste 18 åren.
”Generalerna är extremt bedrägliga, paranoida och
förmodligen vettskrämda för vad som eventuellt
kan hända”, tror David Mathieson, expert på Myanmar
(Burma) hos Human Rights Watch.
I ett avseende har dock denna militärjunta varit anmärkningsvärt
framgångsrik jämfört med andra juntor: den har
lyckats behålla makten i två decennier trots att folket
har föga anledning att stödja den.
Den fängslar kritiker, släpar stadsbor till tvångsarbete
och håller ordning genom att sprida rädsla samtidigt
som den på grund av ekonomisk inkompetens har drivit ett
potentiellt rikt land in i fattigdom.
Juntan, som kallar sig själv Statens freds- och utvecklingsråd,
har isolerat landet och isolerat sig själv från folket.
Den är en bunker i en bunker.
25 november flyttade generalerna utan förklaring till en
ny huvudstad kallad Nyapidaw i ett ödsligt område ca
20 mil norr om den förra huvudstaden, Rangoon. Flytten tolkas
som ett defensivt drag – ett försök att skydda
sig mot både en fientligt sinnad befolkning och en fientlig
omvärld.
”Nyapidaw är den manliga, militära fåfängans
fantasivärld. Platsen förkroppsligar juntans vanföreställningar
om storslagenhet”, säger Mathieson. Den nya huvudstaden
är en splitter ny ödslig plats med tomma avenyer, monumentala
byggnader, militära anläggningar och minst en golfbana.
Juntan leder Burmas militär, som tros inkludera ca 400
000 man. Juntan anser också att bara militären förmår
hålla samman landet och utveckla dess ekonomi.
Ett militärmuseum i centrala Rangoon, som öppnade för
ca tio år sedan, var mer en utställning om ekonomisk
utveckling än om militär styrka. Museet visade dammar,
flygplatser, gruvor, fängelser, hotell och till och turist-
och badstrandsanläggningar.
Juntan har fått stöd av Kina, som är en viktig
handelspartner och en buffert mot omvärldens krav på
förändringar. Just nu, mot bakgrund av den senaste månadens
proteströrelse, tvekar Kina uppenbarligen att offentligt
försvara den burmesiska militären, men Kina har investerat
mycket pengar i Burma och konsekvent undergrävt internationella
försök att förhandla med juntan om Aung San Suu
Kyis frigivning.
Juntan i Burma skyller fattigdomen på ekonomiska sanktioner
och den politiska oppositionen, inklusive de aktuella demonstrationerna,
på utlandets inblandning i landets inre angelägenheter.
Juntan leds av en hårdför och ordkarg man, general
Than Shwe, som uppträder ofta i uniform på de regeringskontrollerade
tidningarnas omslag. Han ådrog sig oönskad publicitet
i fjol när en videoinspelning från hans dotters bröllop
cirkulerade i landet och utanför. Vissa avsnitt finns fortfarande
att se på YouTube.
På videon dignar bruden, Thandar Shwe, under dussintals,
jättestora diamanter, som får hennes hår att
gnistra och som ligger runt hennes hals som en glittrande halsduk.
Hennes bröllopspresenter var värda många miljoner
dollar.
General Than Shwe gav prov på sin världssyn på
en nationell helgdag i mars när han sade: ”Att döma
av historien är det uppenbart att mäktiga länder,
som vill ha inflytande över vårt land, gör vad
som helst för att undergräva den nationella enheten”.
Han svor att ”hand i hand med folket krossa varje hot från
interna och externa element, som försöker rubba stabiliteten
och hämma statens utveckling”.
Trots landets isolering cirkulerar många historier om
juntan i Burma. Det talas mycket om att förhållandet
mellan general Than Shwe och hans andreman, general Maung Aye,
är spänt.
Maung Aye har varit befälhavare i fält i den burmesiska
regimens många krig mot etniska minoriteter och i kriget
mot ett kommunistiskt uppror. Han anses minst lika hänsynslös
och obeveklig som Than Shwe.
Myanmar har styrts av militärer sedan 1962, när general
Ne Win tog makten i en kupp. Det var han som avskärmade det
förr kosmopolitiska landet från världen och instiftade
”en burmesisk väg till socialism”, som blev första
steget mot det ekonomiska förfallet.
General Ne Win tvingades avgå 1988, och något senare
efterträddes han av den nuvarande juntan.
Militärjuntan kom till makten under omständigheter
som i mycket påminner om dagens, när folkmassor reste
sig i fredlig protest mot framför allt ekonomiska och politiska
missförhållanden.
Precis som de aktuella demonstrationerna – men i större
omfattning – växte de första missnöjesyttringarna
från en liten bas till att omfatta en stor del av befolkningen.
Folk gick man ur huse och lämnade sina arbetsplatser för
att delta i protesterna. Till och med lokala brandkårer
och en del militära enheter anslöt sig till proteststormen.
De styrande då hade bara en enda institution att vända
sig till – militären – och bara en enda taktik
– slå tillbaka med våld.
Omkring 3 000 människor dödades i massakern som följde.
© 2007 TEMPUS/The New York Times
