Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 28 29/30
31 32
33 34
35 36
37 38
39 40
41 |
UWE BUSE
Yaoundé
Det är sent på eftermiddagen i huvudstaden Yaoundé,
och Bernard Njonga kör sin nya Land Cruiser försiktigt
i fredagskvällens livliga trafik. Det är tryckande hett,
och Toyotans vindrutor är nedhissade. Njonga svettas i värmen,
eftersom han ännu inte har lärt sig hur bilens luftkonditionering
fungerar.
Plötsligt knackar någon på bildörren. Bredvid
bilen står en främling som sträcker in handen
och tackar översvallande för allt som Njonga har gjort
och vågat göra för Kamerun och för landets
jordbrukare. Njonga ler lite förläget. Det har hänt
mycket i hans land den senaste tiden.
Tidigare var han en rättskaffens fackfunktionär,
nu uppträder han titt som tätt i tv och radio, och
utanför hans kontor står alltid ett par män och
kontrollerar hans rörelser. Om han lämnar kontoret ringer
de genast sin uppdragsgivare, och när han kommer tillbaka
ringer de igen. Njonga är övertygad om att de arbetar
för regeringen. En gång hälsade han på dem
för att se vad som hände. Ingenting hände.
Främlingars tack och statens uppmärksamhet riktas mot
Njonga därför att han segrade över motståndare,
som av de flesta bedömdes som oövervinnliga. Motståndare
nummer ett var Kameruns president, Paul Biya, som har styrt sitt
land i 25 år i rollen som diktator. Parlamentet i Kamerun
fungerar som presidentens hejarklack.
Njonga tvingade presidenten att avsätta en förmodat
korrumperad minister, vilket bara det var en sensation i Kamerun.
Att en icke-politiker, en civilperson, förmådde ändra
regeringens sammansättning var helt enkelt otroligt.
Men ännu viktigare än att detta hände var hur
det hände. Avsättningen föregicks inte av intriger
eller politisk kohandel utan via offentliga påtryckningar
i form av demonstrationer i vilka folket deltog och plötsligt
upptäckte att det kunde påverka genom att gå
ut på gator och torg. Njonga gick, utan att ha planerat
det, i spetsen för den första utomparlamentariska oppositionen
i Kamerun någonsin, den första oppositionen över
huvud taget.
Motståndare nummer två var EU, världens största
handelsblock, som gärna dumpar sopor och andra oönskade
produkter i Afrika. Njongas kamp gick ut på att sätta
stopp för denna vana, och han lyckades, vilket också
var en triumfartad seger.
Denna seger gjorde att den utbildade jordbrukaren Njonga i lilla
Kamerun plötsligt debuterade på den internationella
politiska scenen. I sitt eget land betraktas han numera som expert
på globaliseringens följder. Han har visat afrikanerna
hur man värjer sig mot en världshandel, som gör
dem till förlorare. Han reser till São Paulo och Hongkong
där man på konferenser diskuterar den ekonomiska tillväxtens
följder och globaliseringens gränser.
Njongas internationella karriär började med en jakt
på europeiska kycklingben. Kycklingben och kycklingvingar
såldes på varenda marknad i varenda stad och by, och
överflödet av kycklingdelar drev bönderna till
vansinne, eftersom det förstörde deras affärer.
Mängden billiga kycklingdelar gjorde det mer eller mindre
omöjligt för Kameruns hönsfarmare att sälja
sina egna höns.
Kycklingdelarna kom från utlandet, varifrån de importerades
och såldes till underpris i Kamerun. Ett kilo kostade omkring
800 västafrikanska franc, vilket motsvarar ungefär 1,20
euro. De inhemska hönsen och kycklingarna kostar ungefär
det dubbla. Det var alltså inte särskilt konstigt att
bönderna var upprörda.
Många av dem hade investerat mycket pengar i fågeluppfödning,
lånat pengar och byggt anläggningar för att profitera
på den strukturomvandling som pågår.
Många familjer har flyttat från landsbygden till staden
för att söka arbete och ett bättre liv. Kvar fanns
deras gårdar och nya möjligheter för de kvarvarande
att försörja sig själva med boskap, mjölk
och kött. Hönsuppfödningen syftade till att stilla
stadsbornas hunger.
Fridolin Mvogo är en av dessa bönder som stannade
kvar, men han investerade inte bara i hönshus och strukturomvandling
utan också i globaliseringen. Han trodde att han följde
med sin tid när han övergav de vanliga gårdshönsen
och tillsammans med sina grannar investerade i 2 000 kommersiella
höns, som var genetiskt framavlade för att passa till
stordrift.
Dessa djur är bara avlägsna släktingar till hönan
som gick och pickade på bakgården. Mvogos kycklingar
av märket ”Hybro” är högeffektiva foderanvändare,
som omvandlar 1,65 kilo foder till ett kilo kroppsvävnad.
Det skulle inte ens gris klara av. Kycklingarna blir klara för
slakt på bara 35 dagar. Köttet är saftigt, och
om man ser dessa djur ur bondens synvinkel är den kommersiella
kycklingen överlägsen gårdshönan i alla avseenden,
eftersom målet är att producera så mycket kött
som möjligt på kortast möjliga tid.
När Mvogo för några år sedan beslöt
att investera i kycklinguppfödning fanns det redan kycklingdelar
att köpa i Kamerun. På marknaderna i Yaoundé
dök de upp då och då, men inte i så stor
mängd att de gav Mvogo sömnlösa nätter. Han
trodde att produkten skulle försvinna förr eller senare,
men det gjorde den inte.
Kycklingdelarna blev i stället fler och fler år efter
år. Det berodde framför allt på ett speciellt
företag, som hade upptäckt att Kamerun var en lättillgänglig
och omättlig marknad för billiga kycklingdelar. Företagets
namn är Kühne+Heitz, och huvudkontoret ligger i Dordrecht
i Nederländerna. Personalen där står för
omkring 70 procent av alla fågelimport i Kamerun. Kühne+Heitz
gjorde goda affärer, men för Mvogo var det en katastrof.
Han blev inte av med sina kycklingar, och då gjorde han
som så många andra bönder: ringde till Njonga,
som var lantbruksförbundets generalsekreterare. Njonga skulle
se till att de importerade kycklingdelarna försvann.
Bönderna anade inte vilka krav de ställde på
Njonga. Hans motståndare var inte bara ett företag
långt borta i Holland, utan till motståndarna hörde
också konsumenter som på Europas och USAs stormarknader
sätter i gång en olycksalig kedjereaktion, som slutar
på marknaderna i Kamerun.
I världens kyldiskar pågår en oavbruten global
folkomröstning. Med ett enda handgrepp bestämmer konsumenter
om kycklingars, gäss och kalkoners livsbetingelser och öde
på de globala marknaderna. I Europa, USA och alla rika länder
är bröstet utan ben, senor och fett den mest eftertraktade
fågeldelen. Resten av djuret går knappt att sälja
i den rika världen.
Konsumenternas önskan styr uppfödarna. De skaffar raser
med enorma bröst. I hela världen finns det idag tre
företag som dominerar denna del av fågelindustrin.
Aviagen är ett av dem, och det ägs av Wesjohann. Hönsmodellen
”Ross 708” levereras tillsammans men en omfångsrik
handbok om hur djuret skall skötas. Boken förklarar
hur det komplicerade växelspelet mellan ljus, luft, foder
och vatten skall styras i de från omvärlden isolerade
hönshusen för att produkten skall ge maximal avkastning.
När en sådan kyckling är slaktfärdig dödas
den, styckas, förpackas och säljs, och delarna sprids
kors och tvärs över världen. Fötterna hamnar
i Thailand, inälvorna i den forna Sovjetunionen, vingarna
i Kina, benen i Japan, Mexiko - och Afrika.
Konsumenternas ovilja att köpa hela kycklingar håller
en gigantisk handel under armarna. Bara EUs kycklinguppfödare
levererar varje år 225 000 ton kycklingdelar till forna
Sovjetunionen, 144 000 ton till Afrika, 170 000 ton till Mellanöstern
och 50 000 till Fjärran östern.
Till vilket pris Europa bjuder ut det oönskade köttet
i mottagarländerna bestäms inte av produktionskostnaderna
i ursprungsländerna utan av kostnaden för att ta hand
om produkten om den inte blir såld. Vinsten har producenten
för det mesta redan fått i samband med försäljningen
av bröstfiléerna. Intäkterna från resten
behöver bara täcka kostnaderna. Därför kan
man sälja fågelkött för bara 1,20 euro flera
tusen kilometer från ursprungslandet.
I Kamerun skulle Bernard Njonga stoppa invasionen av kycklingdelar.
Men hur skulle det gå till? Det importerade fågelköttet
hade ju inte precis tvingats på konsumenterna i Kamerun.
Njonga behövde ett argument, ett faktum, något som
berövade det importerade köttet dess konkurrensfördel.
Dessutom behövde Njonga en definierad motpart. Han ville
föra in känslor i debatten, han ville ha ett importstopp,
och han ville att Kamerun skulle bli en förebild för
hela Afrika.
Njonga var trött på att afrikanerna alltid var offer
både i sina egna och i utlandets ögon. Han ville bevisa
att rollfördelningen i en globaliserad värld inte är
förutbestämd och att det går att ändra på
saker och ting.
Han behövde medhjälpare som han kunde lita på,
och han valde tre personer: Yvonne Takang, en ung äregirig
och ogift kvinna. Han valde Bertrand Djami, f d bilmekaniker och
nuvarande redaktör för tidskriften ”Bonderösten”.
Han valde Jacob Kotcho, också äregirig men mer sansad
än Yvonne Takang. Alla tre var anställda hos Lantbruksförbundet,
men alla tre hoppade över till förbundets systerorganisation,
Acdic, som hade grundats av Njonga i syfte att driva på
kampanjen mot det importerade fågelköttet.
Akronymen Acdic står för ”Medborgarföreningen
för försvaret av kollektiva intressen” på
franska. Njonga tyckte att det var ett kraftfullt och tydligt
namn. Sedan började de fyra mobilisera allmänheten.
Ingen av dem hade tidigare erfarenhet av folkrörelser.
De visste att tullverket hade viktig information om motståndaren,
och de visste också att denna information skulle bli svår
att få tag i, eftersom den vaktades noga av tullchefen.
Njonga skickade en vacker, sexig kvinna, väninna till Takang,
till denne man. Hon sade till tullmannen att hon skulle ge uppgifterna
till en kusin, som studerade ekonomi i utlandet. Tullchefen svarade:
”Jag kan kanske hjälpa er, men först måste
vi lära känna varandra lite bättre”.
Det andra försöket att komma över uppgifterna slutade
ungefär på samma sätt. Sändebudet fick denna
gång beskedet att hjälp var möjlig, men det skulle
kosta pengar.
De fyra aktivisterna grunnade på om det var i sin ordning
att försöka stjälpa ett korrupt system med korrumperade
metoder. Njonga drog slutsatsen att man inte kommer någon
vart med moral, åtminstone inte i Kamerun. Njonga betalade
således sammanlagt 7 000 euro för listorna. De överlämnades
nattetid på hemlig plats. Pengarna kom från lantbruksförbundet.
Nu hade de fyra aktivisterna namnen på de utländska
leverantörerna och inköparna i Kamerun. De hade också
bevis för att det förekom korruption inom flera olika
myndigheter och departement. De kunde också konstatera att
tjänstemännen på myndigheten var nybörjare
eller mycket självsäkra. På importsedlar hittade
de under ursprungsland beteckningar som ”Djuphavet”.
En undersökning av det importerade kycklingköttets kvalitet
visade också att drygt 80 procent var otjänligt som
människoföda. Njonga var mycket nöjd, nu hade han
allt han behövde för att starta sin kampanj.
Kampanjen lyckades efter hårt arbete i Kamerun, men kycklingdelarna
finns numera i Ghana i stället, och i Ghana hotar det importerade
kycklingköttet inte bara de inhemska fågeluppfödarna
utan också nötboskapsuppfödare. Fattiga människor
byter ut nötköttet mot det billigare kycklingköttet.
Njonga har redan varit på besök för att organisera
en ny kampanj i Ghana, och i Kongo Kinshasa har man också
bett om hans råd.
Under tiden har kyckling blivit en lyxvara igen i Kamerun. Kyckling
är lika dyrt nu som före krisen, vilket naturligtvis
irriterar konsumenterna.
Det återstår att se vem som till slut blir globaliseringens
vinnare och förlorare.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
