Tempus 2007 v 42

Tidskriften

tidigare veckor: 28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51   2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41

Två till höger och två till vänster

I EU börjar nu en kamp om två viktiga poster. Vem skall bli unionens president, och vem skall bli dess utrikesminister?

RALF BESTE och HANS JÜRGEN SCHLAMP
Berlin
Sedan Joschka Fischer drog sig tillbaka som aktiv politiker är det svårt att få honom att tappa fattningen. Han låter andra tala till punkt och han argumenterar i stället för att attackera, men när det handlar om Europa hemfaller han åt den stil som var typisk för honom i rollen som Tysklands utrikesminister. ”Vi behöver stark och tydlig ledning”, sade han i en debatt på bokmässan i Frankfurt för en tid sedan. ”EU måste tala med en röst, vi behöver en europeisk utrikesminister, och det är mig totalt likgiltigt vad han heter”.
Det kan hända att Fischer blir bönhörd redan denna vecka. EUs stats- och regeringschefer är nämligen samlade i Lissabon för att fatta beslut om unionens nya fördrag.

Av den gamla, underkända ”författningen” har det blivit ett oläsligt paragrafverk, men det kanske ändå ändrar unionen till det bättre. Majoritetsbeslut blir äntligen regel och parlamentet får mera makt. Efter ”den långa natten” i Bryssel i juni råder det enighet om det mesta av fördragets innehåll.
Det är så gott som klart att EU får två nya ledarposter: en president i ministerrådet skall leda de 27 stats- och regeringschefernas möten. En utrikesminister, som dock bara får kallas ”hög representant för utrikes- och säkerhetspolitik” skall företräda unionen på den internationella scenen.
På sin aktiva tid betraktades Fischer som en idealisk kandidat för den sistnämnda posten – en av de mest övertygade var han själv. Men när förslaget till EUs författning röstades ned av fransmän och holländare 2005 krossades Fischers dröm.
Även om Fischer numera talar lyriskt om sin roll som privatperson och författare, skulle han egentligen ännu hellre inneha den post, som han har förordat med sådan iver. Problemet är bara att han inte längre har någon chans.

Tyskland lär inte få någon av posterna, trots att Berlin har rättmätiga anspråk på en ledande post. Sedan Walter Hallstein avgick från posten som EU-kommissionens ordförande 1967 har ingen tysk innehaft någon hög post i EU.
Men den regerande storkoalitionen verkar inte vara redo att lansera någon toppkandidat. Finns det någon kandidat som de splittrade kristdemokraterna och socialdemokraterna skulle kunna enas om? De skulle inte ens kunna enas om en enkel kommissionär, suckar en nära medarbetare till utrikesminister Frank-Walter Steinmeier.
För drygt en vecka sedan angrep en liten grupp kristdemokrater i Berlin det känsliga ämnet. Minst en av dem hade dessförinnan diskuterat frågan ingående med förbundskansler Angela Merkel.
Den kristdemokratiska arbetsgruppen enades snabbt om att Berlin inte skulle lansera någon kandidat vare sig till president- eller utrikesministerposten i EU.
De tyska kristdemokraterna förespråkar i stället ”någon som Carl Bildt”. Den svenske chefsdiplomaten har till och med varit statsminister, och han har lång erfarenhet av krishantering på Balkan. Men Europas socialister har andra favoriter. De skulle gärna se någon som Bildts italienske kollega, Massimo D’Alema, i rollen som unionens första utrikesminister.

Posten som ministerrådets president kan Merkels kristdemokrater tänka sig att överlåta till vänstern. Presidentens huvudsakliga roll är ju att vara ordförande vid EU-rådets fyra årliga möten, vilket är en ganska ceremoniell roll. En lämplig person kunde vara den f d polske presidenten, Aleksander Kwasniewski, som är en uttalad transatlantiker.
Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, förespråkar utan framgång Storbritanniens förre ledare, Tony Blair, och en brokig skara i resten av Europa för fram Luxemburgs långvarige, kristdemokratiske premiärminister, Jean-Claude Juncker. Han talar lika bra tyska som franska, och är lika populär i Berlin som i Paris och som i resten av Europa.

Bilden är som vanligt i EU ganska otydlig. Kanske kan man se saken ur en annan vinkel – det tycker åtminstone förbundskansler Angela Merkel. För att minska risken för en konflikt mellan vänster och höger tycker hon att man skall jämställa de båda nya posterna med posten som EU-kommissionens ordförande och EU-parlamentets talman. Det är, säger Merkel, lättare att fördela fyra poster rättvist än två. Två till vänstern och två till högern. Men i så fall måste personalfrågorna skjutas fram till efter EU-valen 2009, eftersom EU-parlamentet inte utser nya kommissions- och parlamentsledare förrän då.
Luxemburgs utrikesminister Jean Asselborn gillar i alla fall detta förslag. I storhertigdömet styr, liksom i Berlin, en storkoalition, och där äger val rum nästa gång 2009. ”Vi måste skjuta upp personalfrågorna till 2009” kräver Asselborn. Hans utspel har ett inslag av egennytta, eftersom socialdemokraten Asselborn kanske skulle kunna förpassa sin kristdemokratiske regeringschef, Juncker, till Bryssel och själv bli regeringschef.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel