Tempus 2007 v 33

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32

Människans utveckling i nytt perspektiv

Två fossil funna i Kenya har ruskat om det mänskliga släktträdet rejält. Med stor sannolikhet måste man tänka om gällande två grenar som man tidigare trodde låg i rak följd i den mänskliga utvecklingslinjen.

Forskare som daterat och analyserat de två fossilproven – en 1,4 miljoner år gammal Homo habilis och en 1,5 miljoner år gammal Homo erectus – hävdar att resultaten utmanar den konventionella åsikten att dessa arter utvecklades i tur och ordning. Istället verkar de ha levt sida vid sida i Östafrika i uppåt en halv miljon år.
Om denna tolkning är korrekt är Homo-släktets tidiga evolution än mer höljd i dunkel än tidigare. Detta innebär att både Homo habilis och Homo erectus måste ha haft sitt ursprung i en gemensam förfader för mellan två och tre miljoner år sedan, en tidsperiod från vilken det nästintill inte finns några fossila fynd.

Även om resultaten inte kullkastar antagandet att Homo erectus är Homo sapiens direkta förfader så menar forskarna att erectus-fossilets förvånansvärt lilla skalle innebär att denna art inte var så människolik som man tidigare trott.
Andra paleontologer och experter på människans utvecklingshistoria menar att upptäckten visar att den tidiga övergången från våra mer aplika till mer människolika förfäder fortfarande är långtifrån klarlagd. De understryker behovet av att finna fossil från vårt släktes fortfarande okända gryningsperiod.
Detta ifrågasättande av den linjära utvecklingsföljden mellan de tre Homo-arterna har även tagits upp i tidskriften Nature. Huvudförfattaren är Fred Spoor, en expert på evolutionär anatomi vid University College i London. Övriga författare innefattar Meave Leakey och hennes dotter Louise Leakey, de paleontologer som är ledare för Koobi Fora Research Project i vilket upptäckten gjordes.
Fossilen blev funna öster om Turkana-sjön i Kenya år 2000. Det tog flera år att preparera proverna för undersökning – de var inneslutna i hårt sediment – och att säkerställa artidentifieringen, berättar forskarna. Geologer från Utahs universitet fastställde fossilens ålder genom datering av spår av vulkanisk aska.
Det yngsta fossilet av Homo habilis man tidigare kände till var minst 1,6 miljoner år gammalt. Vissa fossilfragment med påtagliga Homo habilis-kännetecken har daterats till en ålder av så mycket som 2,3 miljoner år.

Under senare år har forskare som inte varit involverade i det kenyanska projektet pekat på att upptäckter har antytt att det funnits en viss överlappning mellan Homo habilis och Homo erectus. Men implikationerna av detta ansågs vara så djupgående att man inte ville gå ut med dessa uppgifter innan mer definitiva bevis framkommit.
”Den äldsta Homo habilis vi tidigare kände till var ungefär lika gammal som det yngsta provet av Homo erectus”, säger Daniel Lieberman, professor i biologisk antropologi vid Harvarduniversitetet. ”Nu har vi fått tänka om och förlänga habilis-artens existensperiod, och det råder inga tvivel om att den under ansenlig tid sammanfaller med erectus.”
I sin rapport skriver Spoor och hans kollegor: ”Med upptäckten av dessa nya och väldaterade prover kan H. Habilis och H. Erectus nu visa sig ha förekommit samtidigt i Östafrika under nästan en halv miljon år.”

Det faktum att dessa två människoliknande arter har sammanlevt i samma sjöområde under så lång tid och att de förblev två separata arter ”antyder att de hade varsin ekologisk nisch, och på så vis kunde undvika direkt konkurrens”, sade Meave Leakey i ett uttalande från Nairobi. Till exempel kan de ha skilt sig åt i kosthållningen och därmed i var de sökt efter föda. I vilket fall menar Leakey att ”deras samexistens gör det osannolikt att Homo erectus skulle ha utvecklats ur Homo habilis”.
Spoor – på satellittelefonlänk från en utgrävningsplats nära Turkana-sjön – sade att de nya rönen klart och tydligt motbevisade de tidigare teorierna om den mänskliga evolutionen som ”en enhetlig och stark utvecklingslinje från ett tidigt stadium fram till oss”. De nya bevisen, tillade han, stöder den reviderade tolkningen av de fossilfynd som gjorts som innebär en utveckling med många grenar och mycket ”experimenterande”, snarare än en mer linjär följd av arter. Spoor menade också att det andra fossilet – den 1,5 miljoner år gamla erectus-skallen – förmodligen var det mest överraskande fyndet. Benen är osedvanligt väl bibehållna. ”Det som är verkligt slående med detta fossil är dess storlek”, fortsatte Spoor. ”Det är den hittills minsta Homo erectus som hittats i världen.”

Forskarna rapporterar att fyndet kom från en ung vuxen eller nästan vuxen individ som till storleken ligger närmare Homo habilis än tidigare kända erectus-fossil. Men den kännetecknande randen på kraniet, käken och tänderna, samt halsens form är alla typiska för erectus snarare än habilis och övriga mänskliga anfäder.
I och med den lilla skallen kunde forskarna dra slutsatsen att Homo erectus åtminstone i ett hänseende var mindre människolik än vad man tidigare antagit. Andra erectus-fossil av kranier och skelettdelar hade verkat ge bilden av att erectus var den första mänskliga anfadern som i väldigt stor utsträcking liknade oss, med undantag för den mindre hjärnan.

Susan Anton, antropolog vid New York University och medförfattare till artikeln, menar att den lilla skallen pekar på en betydande storleksvariation inom arten, särskilt skillnader mellan hanar och honor, s k sexuell dimorfism. Sådana egenskaper anses vara tecken på en primitiv evolutionär fas. Bland människor är män i genomsnitt 15 procent större än kvinnor, samma förhållande råder mellan schimpanshanar och -honor. Den sexuella dimorfismen är mycket mer påtaglig hos gorillor, och uppenbarligen även hos Homo erectus. ”Det nya kenyanska fossilet pekar på att så varit fallet med Homo erectus, i strid med tidigare antaganden”, sade Susan Anton och antydde att erectus inte var så människolik som man tidigare trott.

Harvarduniversitets Daniel Lieberman höll med. ”Den lilla skallen måste ha kommit från en hona. Min gissning är att alla tidigare erectus-fossil vi funnit har råkat komma från hanar.” Lieberman menar att de nya fynden belyser behovet av att hitta fler fossil som är äldre än två miljoner år och att vi fått ytterligare en glimt av ”exakt hur intressant och komplicerad männi-skans uppkomst är och hur lite vi ännu förstår av hur övergången skett från något apliknande till något mycket mer människoliknande“.
JOHN NOBLE WILFORD
Washington
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune