Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
AMIRA EL AHL och BERNARD ZAND
Amman och Damaskus
Den första etappen på vägen till säkerhet
kostar 20 dollar för taxin. Färden går förbi
nervösa soldater, farliga vägspärrar och genom
gator med namn som ”Granatallén” och ”Skarpskytteboulevarden”.
Den slutar utanför Samarraterminalen på Bagdads flygplats,
där resenärer känner en så stor lättnad
över att ha kommit fram att de inte bryr sig om att flygplatsvakterna
kommenderar dem än hit och än dit.
Medan de fortfarande befinner sig ute i det fria beordras de att
ställa sina väskor längs en gul linje som har målats
på asfalten och som flankeras av två manshöga
betongmurar. Spårhundar söker efter sprängmedel.
Män, kvinnor, far- och morföräldrar och barn står
vid sidan om i den tryckande värmen och väntar. ”Vi
skall flyta till Amman”, säger en mamma leende och fortsätter:
”Och sedan till Prag och Stockholm. Barnen tror att det snöar
där”.
Det första flygplanet som skall lyfta är en Boeing
som tillhör charterbolaget ”Flygande Mattan”. Det
avgår först på eftermiddagen, men redan på
morgonen vid niotiden är flygplatsen full av folk. Tre läkare,
som känner varandra från studietiden, återknyter
vänskapen här på flygplatsen. En av dem, barnpsykologen
Chaldun Fahmi, kidnappades när han en vecka tidigare skulle
inspektera familjens övergivna villa en sista gång.
Tre dagar av dödsångest, misshandel, 50 000 dollar
i lösen, frisläppande och sjukhusbesök. ”Pratar
jag för mycket?”, frågar han sina kolleger. ”Allt
är självterapi”, tillägger han.
Fyra flygplan lyfter denna eftermiddag från flygplatsen
i Bagdad. De går till Amman, Damaskus, Beirut och Dubai.
Få gråter, de flesta har alla avsked och farväl
bakom sig. De flesta avfärder är väl överlagda
och förberedda, och många räknar med att aldrig
komma tillbaka.
I det dagligen våldsdrabbade Irak utspelas för närvarande
den kanske största flyktingkatastrofen sedan palestinierna
fördrevs i det första Mellanösternkriget 1948.
Amerika, Förenta nationerna och grannländerna räknade
före invasionen och kriget med tiotusentals flyktingar, men
de senaste fyra åren har fler än två miljoner
människor lämnat Irak. Jordanien har tagit emot 750
000, Gulfstaterna 200 000, Egypten 100 000 och Syrien minst 140
000. Ungefär var tionde irakier har lämnat sitt land,
och lika många befinner sig på flykt inne i landet.
Det är inte bara de fattiga och desperata som flyr utan eliten
i en stat, som förlorade många av sina bästa krafter
redan under Saddams tyranni och det ekonomiska embargot. Det är
just de läkare, jurister, ingenjörer och byråkrater
som inte kan avvaras under återuppbyggnaden.
Väst – framför allt de båda krigsallierade
USA och Storbritannien har gjort moralisk kollaps. Storbritannien
har tagit emot 115 av totalt 14 000 asylsökande irakier sedan
invasionen 2003, och USA har tagit emot drygt 500. Bushs administration
har lovat att behandla 7 000 asylärenden i år, och
totalt 3 000 irakflyktingar kommer att få stanna. Det är
”erbarmligt” och ett bevis för ”myndigheternas
likgiltighet”, klagar den amerikanske f d toppdiplomaten
Richard Holbrooke.
Förenta nationerna skall i fortsättningen, enligt USAs
förre ambassadör i Bagdad, Zalmay Khalilzad, ägna
sig åt den politiska processen i Bagdad, åt säkerhetsfrågor,
åt oljepolitiken och åt flyktingkrisen.
I realiteten förmår FNs flyktingkommission, UNHCR,
inte ens sätta de mest utsatta irakierna i säkerhet
utomlands, d v s de tolkar och återuppbyggnadsarbetare som
pekas ut och förföljs som kollaboratörer av terroristerna.
Amerika tar inte emot några asylansökningar inne i
Irak, och den som lyckas fly utomlands gör klokt i att tiga
om han eller hon någon gång har betalt lösen
för någon kidnappad släkting. Sådana betalningar
betraktas nämligen av de amerikanska myndigheterna som ”materiella
stöd” till terrororganisationer.
Miljardären Bill Gates har inrättat en fond med fem
miljoner dollar till stöd för irakiska akademiker. Det
handlar om att ”skydda Iraks intellektuella kapital”,
säger en taleskvinna för Gates stiftelse. Pengarna hjälper
för närvarande ca 150 forskare, och om några få
månader kommer de att vara slut. Varje vecka ansöker
ett fyrtiotal vetenskapsmän om bidrag från fonden.
Syrien och Jordanien, som varnade för att invasionen i Irak
skulle få svåra konsekvenser, betalar stora summor
varje vecka för att försöka komma till rätta
med invasionens humanitära följder. Jordanien har i
praktiken stängt sin gräns mot Irak; passagen in i Syrien
är fortfarande öppen, och varje dag tar sig ungefär
2 000 irakier över gränsen. Förr eller senare måste
Syrien också stänga gränsen, varnar Jordaniens
inrikesminister, Bassam Abd al-Madjid. Ingen vet exakt hur många
irakier som uppehåller sig i Syrien. Efterfrågan på
subventionerade produkter som bröd och bensin har ökat
med 20 procent, vilket kostar regeringen några hundra miljoner
dollar extra; hyrorna har stigit med flera hundra procent, och
de statliga skolorna är överfulla. Arbetslösheten
och inflationen ökar.
FN märker också att krisen förvärras.
I början av året var det tillräckligt med två
anställda på UNHCRs kontor i Damaskus för att
registrera nyanlända irakier. Men sedan blev läget plötsligt
okontrollerbart, och flera tusen irakier stod i kön utanför
kontoret varje morgon.
Nu, ett halvår senare, sitter 30 flyktingmottagare i en
stor lagerlokal i Ammans östra del och registrerar nykomna
irakier samt översätter deras personuppgifter till engelska.
”Detta är för närvarande vår största
operation i världen”, säger Sybella Wilks hos UNHCR.
Innan mottagningen öppnar på morgnarna varnas de köande
för bedragare. UNHCR begär aldrig pengar, säger
en röst i högtalarna. Proceduren kan vara långsam
och omständlig, men den kostar ingenting.
Sedan kommer experter och undersöker vilka som behöver
vård på grund av sjukdom eller utmattning. ”De
mest sårbara måste hjälpas först”,
säger Wilks.
Huda Sibawi är en ung kvinna, vars tårar har sinat.
Sex av hennes nära har dödats: hennes mor, hennes far,
två farbröder, en bror och en svåger. Pappan,
som var en välbärgad sunnit från Nya Bagdad, var
med och grundade en moské och bröt fastan i Ramadan
en dag för tidigt enligt den shiitiska seden. Detta ledde
till en två veckor lång mordkampanj iscensatt av den
shiitiska Mahdimilisen, som tog livet av de flesta i Huda Sibawis
familj.
Familjen Sibawis förmögenhet – elva hyreshus och
en liten kedja livsmedelsbutiker – tog mördarna i beslag.
Ibland ringer någon f d granne i Bagdad och berättar
för Huda Sibawi att Mahdisoldater kör runt i Bagdad
med familjeföretagets firmabilar.
Många flyktingar i Damaskus lider stor nöd. Det kan
gå så lång att en mor tar med sig sina döttrar
till nattklubbar där de bjuds ut till europeiska och arabiska
turister som exotiska blommor.
Total medellöshet är dock fortfarande undantag. Många
irakier planerade sin flykt ekonomiskt och sålde sina bostäder
och bilar i Bagdad för att kunna köpa ny bostad i Damaskus
eller Amman; andra familjer spenderar döttrarnas hemgift.
”Våra pengar”, säger Huda Sibawi, ”räcker
i exakt sex månader till”. Dessförinnan måste
det komma ett besked om uppehållstillstånd i antingen
ett europeiskt land eller Kanada.
Andra flyktingar har behållit en bostad i Kurdistan i norra
Irak för att inte förlora rätten till pension.
”De flesta av dessa människor är välutbildade
och har stort självförtroende”, säger en av
UNHCRs medarbetare. ”Det är bara en bråkdel som
hör av sig till oss. De vill inte ses som hjälpsökande
offer. Det är faktiskt kärnan i denna humanitära
kris: det är landets två miljoner bästa invånare
som har lämnat Irak”.
Monument över irakiernas handlingskraft växer upp
i den jordanska huvudstaden Amman, som domineras av lyxhotellet
Le Royal, en imponerande stencylinder, som erinrar om spiralminareten
vid moskén i Samarra. Irakierna utnyttjar den ekonomiska
öppenheten i Amman, och kungariket Jordanien profiterar på
de irakiska gästerna.
Men också Jordanien dras med växande kostnader för
flyktingarna, högre priser och dyrare hyror. ”Vi är
ett land utan resurser, vi har varken vatten eller olja och vårt
jordbruk är inte stort. Det finns alltså ingenting
som flyktingarna kan ta ifrån oss”, säger den
jordanske affärsmannen Abd al-Sattar al-Kuda. Tvärtom:
irakierna sätter fart på ekonomin och konsumtionen.
Bagdads välmående invånare, varav många
hade ett ben i Amman redan före kriget, har bosatt sig i
villakvarteren i Abdun och Deir Ghubar i stadens sydvästra
del. Bland dem finns också representanter för den gamla
regimen, bl a Saddam Husseins dotter Raghad, som ofta ses köra
en blå sport-BMW och som påstås ha öppnat
en frisersalong.
Den irakiska medelklassen bor i västra Amman, och de fattiga
i öster. Trots att många irakier uppehåller sig
illegalt i Amman präglar de definitivt den nya stadsbilden
i huvudstaden.
Ammans restauranter och kaféer är populära
tillhåll, och den förr sömniga staden har blivit
en livlig storstad. Många restaurangägare flyttade
efter 2003 sina verksamheter från Bagdad till Amman, där
etablissemanget ofta är en kopia av originalet till både
utseende och namn.
Även om det verkar som om irakierna i Amman smälter
in harmoniskt i stadsbilden är deras status prekärt.
Sakta men säkert har den jordanska regeringen skärpt
kriterierna för uppehållstillstånd, och summan
som måste deponeras i bank stiger stadigt. Den som inte
får uppehållstillstånd kan inte överklaga
hos någon instans.
För välutbildade irakier känns det lite förödmjukande
att vara utlämnad åt Jordaniens eller Syriens goda
vilja. Medelklassen i Bagdad har alltid betraktat sig själv
som arabvärldens urbana elit. ”I Kairo skrivs böckerna,
i Beirut slarvas de bort och i Bagdad blir de lästa”,
lyder ett gammalt ordspråk, som än idag stämmer
överens med många irakiers självbild.
En ansedd arkeologiprofessor från Bagdad, som inte vill
skylta med sitt namn, hittade en morgon en pistolkula insvept
i en papperslapp i sin trädgård. ”Försvinn,
annars tar vi er dotter”, stod det på lappen. Han packade
ihop omedelbart och flyttade med fru och dotter till Amman. Någonstans
i hjärtat förstår han att han, som nu är
70, kanske aldrig kommer att återvända hem.
Han har redan fått turistvisum för sex månader
två gånger, och nu vill den jordanska utlänningsnämnden
inte förlänga det, eftersom han inte kan deponera ytterligare
75 000 dollar som säkerhet.
”Jag upplever det mycket kränkande att jag efter decennier
vid universitetet och decennier i Unescos tjänst inte får
uppehållstillstånd här i Jordanien”, säger
han.
Han bär ljusblå skjorta och grå flanellbyxor.
Han befinner sig i en bekants souterrängvåning i Amman
när han berättar att han just har skrivit sin CV i hopp
om att något universitet i Jordanien kan erbjuda honom en
tjänst.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
