Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 28 29/30
31 32
33 34
35 36
37 38
39 40
41 |
JIM YARDLEY
Shijiazhuang, Kina
Hundratals meter under marken håller den främsta vattenkällan
i provinshuvudstaden Shijiazhuang på att torka in. Grundvattennivån
sjunker med omkring 1,2 meter per år. Kommunens vattenreservoarer
har redan tömt två tredjedelar av det lokala grundvattnet.
Ovanpå marken, däremot, är det fest hela tiden
i denna stad på den nordkinesiska slätten. Den ekonomiska
tillväxten var elva procent i fjol, och befolkningen växer.
Ett byggföretag gör reklam för nya bostadsområden
intill konstgjorda sjöar, som skall fyllas med uppumpat grundvatten.
Ett annat halvfärdigt bostadsområde, Arc de Royal,
reser sig på ett ställe där grundvattennivån
är extremt låg.
”Folk som köper lägenheter funderar inte ens över
om det kommer att finnas vatten där i framtiden”, säger
Zhang Zhongmin, som i 20 år har försökt rikta
allmänhetens uppmärksamhet på den oroväckande
vattensituationen.
Efterfrågan ökar
Vatten har i tre decennier varit oumbärligt för att
hålla i gång den ekonomiska expansion, som har gjort
Kina till en världsmakt. Nu håller Kinas galopperande,
ofta slösaktiga tillväxtstil på att skapa en vattenkris.
Vattenföroreningarna är mycket stora i hela landet,
och tillgången på vatten har minskat drastiskt i norra
Kina, samtidigt som efterfrågan på vatten ökar
överallt.
Kina finkammar världen i jakten på olja, naturgas och
mineraler för att hålla den ekonomiska maskinen snurrande,
men handelsuppgörelser med olika länder löser inte
vattenproblemet. Vattenförbrukningen i Kina har femfaldigats
sedan 1949, och landets ledare kommer att ställas inför
allt svårare politiska val när städer, industrier
och jordbruk konkurrerar om de ändliga och ojämnt fördelade
vattenresurserna.
Ett exempel är spannmål. Kommunistpartiet, som inte
vill vara beroende av import för att föda befolkningen,
har länge insisterat på att Kina själv skall odla
det spannmål som behövs. Men den omfattande spannmålsproduktionen
konsumerar enorma mängder grundvatten på den nordkinesiska
slätten, där hälften av landets vete produceras.
En del experter anser att jordbruket i den snabbt urbaniserande
regionen bör begränsas för att rädda hotade
vattenkällor. Detta skulle emellertid beröva miljontals
bönder deras försörjning och leda till kraftigt
höjda spannmålspriser.
Sparsamhet anbefalles
Den omedelbara utmaningen för kommunistpartiet är den
prosaiska uppgiften att tvinga världens mest dynamiska ekonomi
att bevara och skydda rent vatten. Vattenföroreningarna är
så utbredda att det inträffar allvarliga incidenter
nästan dagligen, enligt myndigheterna. Kommun- och industriavfall
har gjort att hela sektioner i vissa floder är ”otjänliga
för mänsklig kontakt”.
Städer som Beijing och Tianjin har gjort vissa framsteg när
det gäller bevarandet av vatten, men Kinas ekonomi fortsätter
trots allt att betona tillväxt, inte hållbarhet. Industrin
i Kina använder 3-10 gånger så mycket vatten,
beroende på produkten, som industrierna i de utvecklade
länderna.
”Vi måste inrikta oss på att spara vatten”,
säger den välkände miljöaktivisten Ma Jun.
”Vi har inga extra resurser att ösa ur”.
Vattnet sinar
Kommunistpartiet har traditionellt och reflexmässigt anlitat
ingenjörer för att lösa vattenproblem, och nu har
det plockat fram en av Maos oförverkligade planer: Projektet
Syd-Nord-vattenöverföring, som beräknas kosta 62
miljarder dollar och som varje år skall leda drygt 45 biljoner
liter vatten längs tre rutter norrut från Yangtzeflodens
område, där det finns jämförelsevis gott
om vatten. Projektet kan vara fullt utbyggt 2050. Den östliga
och den centrala rutten är redan påbörjade, och
den västliga rutten, som är den mest omstridda på
grund av befarade, potentiella skador på miljön, är
fortfarande i planeringsstadiet.
Den nordkinesiska slätten behöver onekligen allt vatten
den kan få. Regionen är ett ekonomiskt kraftcentrum
med drygt 200 miljoner invånare och ganska lite nederbörd,
vilket gör att grundvattnet tillgodoser 60 procent av vattenbehovet
där. Andra länder, som exempelvis Jemen, Indien, Mexiko
och USA, har också vattenreservoarer som har dränerats
till farligt låga nivåer, men experterna varnar för
att nordkinesiska slätten kan ha tömts på vatten
inom 30 år.
”Det råder ingen tvekan”, säger hydrologen
Richard Evans, som har verkat i Kina i 20 år och är
rådgivare till Världsbanken och Kinas Ministerium för
vattenresurser. ”Reservoarerna håller på att
tömmas i snabb takt, det är väldokumenterat. Regionens
grundvatten tar definitivt slut om minskningen fortsätter
i samma takt som nu”.
Uttorkad region
Utanför Shijiazhuang arbetar flera bygglag med vattenöverföringprojektets
centrala ledning, som skall ge staden extra tillskott av vatten
på vägen till slutdestinationen, som är Beijing.
För många av ingenjörerna och byggnadsarbetarna
har uppdraget ett patriotiskt skimmer. Experterna är eniga
om att projektet är viktigt för många orter, men
de är också eniga om att det inte löser alla problem.
Ingen vet hur mycket rent vatten som kommer att transfereras;
nedsmutsningsproblem har redan uppstått i den östliga
ledningen. Städer och industrier gynnas av det transfererade
vattnet, men för jordbruket innebär det knappast någon
skillnad. Vatten fortsätter att vara en bristvara på
många ställen.
En regnig morgon i april satte sig Wang Baosheng i sin fyrhjulsdrivna
bil för att köra söderut i ca tre timmar till nordkinesiska
slätten, där han är chefsingenjör för
en sektion av den centrala delen av vattenöverföringsprojektet.
Duggregnet plaskade mot vindrutan, och Wang reciterade ett kinesiskt
ordspråk om vårregnets betydelse för bönderna.
Han pekade också ut den ena döda floden efter den andra
medan bilen körde över dammiga, uttorkade flodbäddar:
Yongding, Yishiu, Xia och till slut Hutuo. ”Man ser alla
dessa flodbäddar och broar, men där finns inget vatten”,
suckade han.
För hundra år sedan ungefär var nordkinesiska
slätten ett sunt ekosystem, enligt vetenskapsmän. Bönder
som grävde brunnar stötte på vatten efter bara
ett par meter. Åar och bäckar ringlade fram på
slätten. Kärr, naturliga källor och våtmarker
fanns i riklig mängd.
Idag är regionen, som är nästan lika stor som Tyskland,
förtorkad. Ungefär fem sjättedelar av våtmarkerna
har torkat in, enligt en undersökning. Experterna säger
att de flesta naturliga vattendrag har försvunnit. Flera
floder, som förr var farbara, har reducerats till damm och
snårig buskvegetation. Den största sjön i norra
Kina, Baiyangdiansjön, krymper stadigt och är mycket
förorenad.
Jordbruket konsumerar mest
Varför har det blivit så här? Svaren inkluderar
oklok politik, oavsiktliga konsekvenser, befolkningsexplosion,
klimatförändring och, framför allt, obeveklig ekonomisk
utveckling. 1963 förlamades regionen av en översvämning,
vilket fick Mao Zedong att konstruera ett kontrollsystem bestående
av dammar, reservoarer och kanaler. Översvämningskontrollen
förbättrades, men den ekologiska balansen rubbades när
dammarna började dämma upp floder som förr hade
flutit österut till nordkinesiska slätten.
De nya reservoarerna blev gradvis främsta vattenkällor
för växande städer som Shijiazhuang. Bönderna,
som är regionens största vattenförbrukare, började
förlita sig uteslutande på brunnar. Nederbörden
minskade stadigt som en konsekvens av klimatförändringen,
enligt en del experter.
Tidigare hade bönderna kompenserat för den begränsade
årliga nederbörden genom att bara plantera tre grödor
vart annat år. Men tillgången på grundvatten
verkade vara obegränsad, och regeringen manade till ökad
produktion, vilket fick bönderna att börja plantera
ytterligare en gröda per år, vanligtvis vintervete,
som kräver mycket vatten.
Redan på 1970-talet hade grundvattennivån börjat
sjunka, visar undersökningar. Sedan ledde Maos död och
de marknadsinriktade ekonomiska reformerna till en renässans
för jordbruket. Produktionen ökade snabbt, och landsbygdens
folk fick det bättre. Vattennivån fortsatte att sjunka,
vilket drev på uttorkningen av våtmarker och floder.
Pumparna går på högvarv
Runt 1900 var Shijiazhuang en samling bondbyar. 1950 hade befolkningen
vuxit till 335 000, och idag bor 2,3 miljoner människor i
själva staden och i hela storstadsområdet finns nio
miljoner. Fler människor betyder större efterfrågan
på vatten, och stadens pumpar går på högvarv.
Grundvattennivån sjunker med drygt en meter per år.
På en del ställen i staden måste man borra 185
meter djupt för att hitta rent vatten. I de djupaste borrområdena
har det bildats luftkratrar i vattnet, s k depressionskoner.
Grundvattnets kvalitet har också försämrats. Spillvatten,
ofta orenat, dumpas rutinmässigt i floder och öppna
kanaler. Vattenspecialisten Zheng, säger att undersökningar
har visat att omkring tre fjärdedelar av regionens hela vattensystem
är mer eller mindre förorenat.
”Det blir ingen hållbar utveckling i framtiden om det
inte finns något grundvatten”, säger Liu Changming,
en ledande hydrologisk expert och ledamot av Kinas vetenskapsakademi.
Ett nationellt projekt
För tre decennier sedan, när Deng Xiaoping ledde Kina
bort från den maoistiska ideologin och satte ekonomisk tillväxt
i förgrunden, började en generation teknokrater att
gradvis ta över makten och återuppbygga ett land, som
hade blivit mer eller mindre förstört av ideologi. Kommunistpartiets
toppledare, inklusive presidenten och partiledaren Hu Jintao,
är utbildade ingenjörer.
Ingenjören Wang Baosheng på vattentransfereringsprojektet
och hans kollega Yang Guangjie tillhör visserligen inte partieliten
men de är också ingenjörer.
Wang jämför Kinas transfereringsprojekt med det vattenförsörjningssystem
som har byggts i södra Kalifornien under de gångna
hundra åren. ”Vi är kanske som Amerika på
1920- och 1930-talet. Vi bygger landet”, säger Wang.
Kinas nackdel jämfört med Amerika är att det har
mindre tillgång på vatten och nästan fem gånger
så många invånare. Kina har ungefär sju
procent av världens vattenresurser och ungefär 20 procent
av världens befolkning. Den regionala obalansen i Kina är
också mycket stor; fyra femtedelar av vattenresurserna finns
i söder.
Många åtgärder krävs
Maos vision om att låta norra Kina låna vatten från
Yangtze var mycket enkel, men ingenjörer och forskare ägnade
flera decennier åt att debattera projektet innan regeringen
godkände det 2002, när läget hade blivit nästan
desperat.
Efterfrågan i norr är idag mycket större, och
vattenkvaliteten har försämrats i söder. Omkring
41 procent av Kinas spillvatten dumpas i Yangtze, vilket väcker
oro för att transfereringen av rent vatten norrut kommer
att förvärra problemen med föroreningar i söder.
De övre sektorerna i den centrala vattenledningen, som skall
förse Beijing med vatten, väntas vara klara i tid för
OS nästa sommar. Världsbankskonsulten Evans säger
att projektet är ”viktigt”, men han framhåller
också att det måste kombineras med sparsamhet och
effektiv vattenförbrukning.
Vetenskapsmannen och hydrologen Liu påpekar att bönderna
inte kommer att få en droppe av det nya vattnet och att
städer och industrier mycket snabbt måste bli bättre
på att rena använt vatten. Annars, säger han,
kommer städerna bara att använda nytt vatten för
att dumpa mera smutsigt vatten. Staden Shijiazhuang dumpar för
närvarande spillvatten i en kanal, som lokala jordbrukare
använder för att vattna sina åkrar.
Priset som verktyg
För många människor som bor i nordkinesiska slättregionen
känns hotet om vattenbrist mycket avlägset. Ingen kryper
flämtande av törst genom en uttorkad öken i jakt
på en oas. Men grundvattennivån sjunker år från
år, och på nationell bas har användandet av grundvattnet
nästan fördubblats sedan 1970. Grundvattnet tillgodoser
en femtedel av Kinas totala vattenbehov, enligt Kinas Geologiska
Undersökningar.
Kommunistpartiet är medvetet om problemen. En ny vattenföroreningslag
är under beredning, och den leder bl a till att förorenare
får betala mycket högre böter. En del kuststäder
bygger avsaltningsanläggningar, och multinationella vattenreningsföretag
rekryteras för att ta hand om de enorma mängderna spillvatten.
Många experter tror att man kan tjäna enormt mycket
på större effektivitet och sparsamhet. I norra Kina
pågår en rad pilotprojekt för att försöka
reducera avdunstningen från vintervete, och en del städer
har höjt priset på vatten för att stimulera till
sparsamhet, men vatten är fortfarande subventionerat på
de allra flesta platser.
En del städer utmed transfereringsprojektets ledningar börjar
redan dra öronen åt sig på grund av det planerade,
höga vattenpriset. De antyder att de fortsätter pumpa
upp grundvatten i stället.
Tillväxt framför allt
Svåra politiska val är oundvikliga. Olika expertundersökningar
drar slutsatsen att den växande efterfrågan på
vatten i nordkinesiska slättregionen betyder att det inte
är rimligt att bönderna fortsätter att odla vinterspannmål.
De internationella följderna blir stora om Kina blir en ännu
större kund på världens spannmålsmarknader.
En de experter har redan varnat för att spannmålspriserna
kan komma att stiga markant, vilket medverkar till inflation och
gör det svårare för andra utvecklingsländer
att importera mat.
De sociala följderna inne i Kina blir också påtagliga.
Nära Shijiazhuang ligger en by där befolkningen är
beroende av en källa, som ligger på mer än 180
meters djup. Att inte plantera vintervete vore det samma som ekonomisk
ruin, säger en bonde. ”Alla här odlar vintervete.
Vi skulle förlora 60-70 procent av våra inkomster om
vi inte odlar vintervetet”.
Det finns fler radikala förslag: omfattande och snabb urbanisering.
Om man förvandlar jordbruksarealer till tätbefolkade
områden skulle man kunna minska vattenförbrukningen
tillräckligt mycket för att förhindra fortsatt
sjunkande grundvattennivå, eftersom jordbruk alltjämt
använder mycket mera vatten än urbana områden.
Men storskalig urbanisering, som redan pågår, skulle
naturligtvis kunna försämra luftkvaliteten ytterligare;
Shijiazhuangs luft räknas redan till bland de sämsta
i Kina på grund av industriutsläppen där.
Prioriteten i Shijiazhuang för närvarande är att
växa så fort som möjligt. Stadens BNP har ökat
med i genomsnitt tio procent per år sedan 1980 trots att
tillgången på vatten per capita bara är en trettiotredjedel
av världsgenomsnittet.
”Vi har brist på vatten, men vi skall utvecklas”,
säger chefsingenjören Wang Yongli vid stadens vattenskyddsbyrå.
”Utveckling går före allt annat”.
Wang har i fyra decennier kartlagt det stadigt krympande grundvattnet
under nordkinesiska slätten. Det är lika ont om vatten
i Shijiazhuang, där det finns fler än 800 olagliga brunnar,
som i Israel, påpekar Wang. ”I Israel betraktar man
vatten som viktigare än livet självt, så är
det inte här i Shijiazhuang. Folk tänker mest på
pengar”.
© 2007 TEMPUS/The New York Times
