Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 28 29/30
31 32
33 34
35 36
37 38
39 40
41 |
ELISABETH ROSENTHAL
Tripoli
Den slanke mannen med rakat huvud log lite försiktigt medan
han äntrade ett podium, som hade byggts i de grekiska ruinerna.
Han var ett allvarligt undantag i en bullrig folkmassa, som för
en tid sedan hade samlats för att hylla planerna på
en ekologisk utvecklingsregion nära staden Cyrene i öknen
i östra Libyen.
Mannen i talarstolen, som var klädd i lång vit tunika
och guldkantad väst, talade med avsikt långsamt
till och med lite nervöst när han på engelska
redogjorde för data om ökenspridning, oljereserver och
koldioxidutsläpp. Han korrigerade minsta lilla grammatiska
fel i talet som han läste.
Klimatförändringen är ett globalt problem,
men globala lösningar börjar med lokala lösningar,
sade han med svag brytning på engelska. Vi måste
bygga samhällen på ett sätt som gör det möjligt
att minska utsläppen av växthusgaser. Det kommer en
dag när oljan tar slut, och vi måste agera innan detta
sker.
Mannen på podiet akademiker, munk, modell, politiker
var Saif al-Islam el-Ghadaffi, mäktig son till Libyens
utåtvände och impulsive ledare, Muammar Ghadaffi. Sonen
är kort sagt allt som hans far inte är.
Den yngre Ghadaffi skall försvara sin doktorsavhandling i
statskunskap vid London School of Economics i år, och hans
mycket goda utbildning lyste igenom i Cyrene, där han gjorde
ett av sina sällsynta framträdanden inför stor
publik. Han talade om hur snabbt öknen sprider sig, om hur
många tiotusentals nya jobb som skulle kunna skapas inom
fiske, arkitektur och ekoturism i ett nytt projekt.
Efter anförandet talade han med en liten grupp journalister.
Han lyssnade uppmärksamt på alla frågor på
arabiska och engelska och tänkte sig för innan han svarade.
Hans medarbetare hade meddelat att journalisterna bara skulle
ställa frågor som handlade om ekoturismprojektet, men
frågorna gällde allt mellan himmel och gjord, eftersom
de ju inte hade granskats i förväg.
Hur går det med demokratin i Libyen?, frågade någon.
Vi går naturligtvis mot demokrati, men det här
projektet handlar inte om det, svarade Ghadaffi.
De senaste åren och framför allt de senaste
månaderna har den unge Ghadaffi blivit allt synligare
i den libyska politiken och i landets inofficiella allians med
västmakterna. Hans Ghadaffistifelse arrangerar otaliga kommersiella
avtal och projekt nu när Libyen skakar av sig år av
isolering. Ghadaffi har faktiskt varit jämförelsevis
öppen om problem, som andra mer nationalistiska libyer, utan
direktkontakt till Muammar, inte vågar nämna ens.
Han stiger fram som en person som företräder en
ny generation libyer samtidigt som han representerar sin far,
säger George Joffe, Nordafrikaexpert vid Cambridge. Han
är den troligaste efterträdaren till sin far
ingen har bättre förutsättningar än han. Men
han är fortfarande en oslipad diamant, och för ögonblicket
är det oklart om han har det som krävs för att
leda landet.
Förutom det miljövänliga projekt, som presenterades
i förra veckan, hjälpte Ghadaffi till med att få
den utländska sjukvårdspersonal, som hade dömts
till döden i Libyen, frisläppt. Han har också
sagt att han skall privatisera ett av Libyens mobilitelefoniföretag.
Den unge Ghadaffi debuterade på världsscenen 2000
när han hjälpte till att förhandla fram frisläppandet
av gisslan som hade tagits av terrorister i en filippinsk semesterort.
Han har officiellt kritiserat Libyens revolutionära kommittéer,
som finns i alla skolor, på arbetsplatser och i förvaltningen
för att kontrollera att medborgarna förblir revolutionsidealen
trogna.
Ett tecken på hans växande betydelse är kanske
att hans säkerhetsvakt har vuxit markant det senaste året,
enligt dem som känner honom.
Han har ingen officiell ställning, men det är
tydligt att han har inflytande och makt Saif sitter mitt
i smeten, säger Rajeev Singh-Molares hos konsultfirman
Monitor Group i London. Singh-Molares har varit Ghadaffis rådgivare
i tre år och hjälpt honom med en strategi för
Libyens ekonomiska utveckling.
Västerlänningar, som har haft med honom att göra,
säger att han är smart, beläst och snar att ringa
upp premiärministern eller sin far om det behövs snabba
beslut. Men han vet om att det finns röda linjer som
inte får överskridas, säger en medarbetare,
som vill vara anonym.
Ghadaffistiftelsen var mycket hjälpsam i fallet
med de bulgariska sjuksköterskorna, säger Richard
Roberts som ledde en grupp nobelpristagare, som vädjade till
den libyska regimen att släppa sköterskorna.
Ghadaffi har på senare tid gjort några märkliga
medgivanden: han har sagt att sjukvårdspersonalen torterades
med elektricitet i fängelset och att barnen i Benghazi hade
smittats med aids på grund av dåliga sanitära
förhållanden vid stadens sjukhus. Det var alltså
inte en avsiktlig komplott från sjuksköterskornas sida,
vilket hans far och åklagaren hävdade.
I ett TV-tal tidigare i år har han också sagt att
Libyen behöver en riktig författning, som garanterar
pressfrihet. Ghadaffi har startat två privatägda tidningar
i Libyen och i somras talade han inför drygt 100 000 unga
libyer.
Han är presidentens andre son, och förstfödd son
till presidentens andra hustru, Safiyya. Hans syskon är affärsmannen
Muhammad, den professionelle fotbollsspelaren Saadi och syster
Aysha, som är jurist.
Enligt experterna väcker Ghadaffi hopp om liberalisering
i Libyen. Men hans land har lång väg att gå,
och det räcker inte med en fritt tänkande, västutbildad
teknokrat. Libyen rankas som världens tredje mest förtryckta
ekonomi i världen av den konservativa tankesmedjan Heritage
Foundation i USA.
Han är angelägen om reformer och inser att Libyen
måste diversifiera ekonomin, påpekar Singh-Molares.
I den meningen är han en visionär. Han vill göra
Libyen till något speciellt. Men Libyens kapacitet att leva
upp till Ghadaffis visioner är begränsad för närvarande.
Det är också svårt att bedöma hur stort
inflytande han har i Tripoli och om han är tillräckligt
mäktig för att dra upp politiska riktlinjer. Det
är omöjligt att veta om Ghadaffistiftelsen verkligen
agerar självständigt, säger Roberts.
Det är också omöjligt att veta om en teknokrat
med examina från Wien och London är populär bland
vanliga libyer.
Den unga eliten gillar honom, eftersom de ser honom som
en möjligheternas man, säger Joffe vid Cambridge.
Men det politiska islam tycker inte alls om honom.
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune