Tempus 2007 v 42

Tidskriften

tidigare veckor: 28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51   2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41

I huvudet på turkarna

Traumatiska händelser kan urholka ett helt folks identitetskänsla.

SABRINA TAVERNISE
Istanbul, Turkiet
För utomstående kan turkarnas inställning till folkmordet på armenier verka förbryllande. När nästan hela övriga världen håller med om att det ottomanska imperiet försökte utrota den armeniska befolkningen, frågar man sig varför turkarna har en helt annan syn på det som hände.
Svaret på frågan ligger gömt djupt inne i det turkiska psyket och, till stor del, på sidorna i de turkiska läroböckerna i historia. Med arbetet att göra Turkiet mer demokratiskt på senare år har attityderna börjat förändras, om än mycket långsamt.

Turkiet föddes som nation för bara 84 år sedan som ett hopplock av resterna av det ottomanska imperiet, som västmakterna var intresserade av att splittra. Delningen beskrevs i fredsavtalet Sèvres 1920, som visserligen aldrig ratificerades, men turkarna är än idag mycket medvetna om avtalets syften, och många av dem befarar att traumat kan upprepas.
Den turkiska nationalrörelsens ledare under Mustafa Kemal Pasha (senare Atatürk, alla turkars fader) lyckades efter ett framgångsrikt befrielsekrig förmå de allierade i första världskriget att återvända till förhandlingsbordet, och 1923 slöts ett nytt fredsavtal i Lausanne.
För att skydda sig mot expansiva makter och för att lyckas med Herkulesuppdraget att skapa en ny stat beslöt Turkiets grundare, under Mustafa Kemal Atatürks ledning, att lägga alla etniska och religiösa strukturer åt sidan och skapa en helt ny identitet – den turkiske medborgaren.
Denna identitet behövdes för att bli någonting nytt samtidigt som man bevarade regionens rika kultur.
”Turkiet består på många sätt av resterna av det ottomanska riket”, säger författaren Ali Bayramoglu i Istanbul. ”Det har ännu inte blivit ett riktigt samhälle, och det trivs inte med mångfalden som det ärvde från den ottomanska eran”.
”Turkens identitet var tillverkad för att skapa en enad nation”, tillägger Bayramoglu.

Denna identitet byggde på en smärtsam grund. Förutom folkmordet på armenier, när en och en halv miljon armenier i östra Turkiet dödades, förekom massdeportationer av greker och avrättningar av islamiska ledare och kurdiska nationalister.
”Den turkiska staten och det turkiska samhället har traumatiska förflutna, och det är inte lätt att göra upp med dessa”, påpekar sociologen Ferhat Kentel vid Bilgiuniversitetet i Istanbul.
Kentel jämför Turkiets födelse med en hyresgäst som har insett att huset han just har hyrt inte är nytt utan fullt av ”olika sorters skräp och vilar på dynga”.
”Inte skulle man väl berätta om detta vitt och brett och riskera att behöva skämmas för grannarna?”, säger Kentel, som konstaterar att man i sådana lägen försöker gömma skräpet och göra sig av med det efter hand.

Det är precis vad den mycket centraliserade turkiska staten gör. Att göra något annat vore detsamma som att be om interna motsättningar och underblåsa frihetskämpande minoriteter, resonerar man.
Läroböckerna nämner knappt händelserna, som började 1915, och de understryker de försvarsåtgärder som vidtogs mot armeniska rebeller, som hyste sympati med Ryssland, som på denna tid var Turkiets fiende.
Ordet ”folkmord” orsakar i all sin kylighet häftiga reaktioner i Turkiet, bekräftar Kentel. ”Efter att i enlighet med den statliga retoriken ha fått lära om vår fantasiska och fläckfria historia i flera decennier är det ingen som kan tro att vi har så hemska handlingar på vårt samvete”, säger Kentel.

Juristen Fethiye Cetin, som har skrivit en bok om sin familjs historia, berättar att hon var 25 år när hon först fick veta att hennes farmor var en armenier som hade adopterats av en muslimsk familj sedan on hade separerats från sina föräldrar 1915.
”Vi växte upp utan att veta någonting om vårt förflutna”, säger Cetin. ”Vi lärde oss ingenting i skolan, och en dag ställs vi plötsligt inför fakta, som säger att det har skett ett folkmord på armenier i vårt land”.
Men samtidigt som den turkiska staten har lagt locket på har ett växande antal intellektuella och författare försökt sprida kunskap. Reformer och förändringar i anslutning till Turkiets försök att bli medlem i Europeiska unionen har också medverkat till en öppnare debatt i det turkiska samhället.
Ytterligare ett steg togs av den sittande regeringen tidigare i år när den föreslog att en internationell kommission skulle granska händelserna och öppna upp gamla arkiv.

Kentel deltog tidigare i år i en konferens i ämnet, som orsakade motsättningar och debatt, men som också fångade allmänhetens intresse. Konferensen möttes av några högljudda protester, men den breda reaktionen var snarare tystnad.
Ett tecken på hur långt den turkiska staten har kvar att gå kom i förra veckan när en domstol i Istanbul dömde den mördade författaren Hrant Dinks son plus publicisten för den tidning där Dink arbetar skyldiga till att ha förolämpat den turkiska identiteten. Det de båda hade gjort var att trycka Hrant Dinks kommentarer om folkmordet. Domarna mot dem suspenderades.
Åtgärder som en lag om folkmordet i den amerikanska kongressen komplicerar bara arbetet att öppna upp det turkiska samhället, påpekar Cetin och Kentel. Kongressen gör inte ett ärligt försök att skapa försoning, utan de är bara ute efter att göra en politisk markering, som skapar en laddad, ovänlig stämning i Turkiet.
Lagar om det armeniska folkmordet i utlandet ”gör det bara ännu svårare för människor här att tala om saken”, understryker Kentel.
Cetins bok, ”Min farmor”, har nått många läsare, därför att folk tycker om den som berättelsen om ett människoöde, inte som ett politiskt uttalande. ”Alla förändringar är smärtsamma, och det upplever vi just nu”, tillägger hon.
© 2007 TEMPUS/The New York Times